Idag har vi delvis fått kontroll över situationen. Det lever visserligen miljarder människor under eländiga och sjukliga förhållanden i den teknologiska civilisationens periferi, men vi som befinner oss i dess kärnområde har återvunnit den genomsnittshöjd som våra fjärran stenåldersförfäder hade. Vi har all mat vi kan äta och slits inte längre ner av hårt fysiskt arbete. Det sätt som detta materiella överskott uppstått på har emellertid skapat ett antal farofyllda omständigheter som är långt mer skrämmande än något vi någonsin tidigare sett. Dels finns atombomben och den globala krigsindustrin, dels vår konsekventa och brutala destruktion av planetens ekologi. Vi har så att säga flyttat sjukdomen från vår egen biologiska kropp ut i samhället och i naturen. Om vi vill skapa en egentlig hälsa måste vi därför koncentrera oss mer på de sammanhang vi lever i än på den enskilda individen. Medicinens uppgift är självklart att bota och att lindra, men vi är allesammans förutbestämda att dö och det kommer läkarvetenskapen aldrig att kunna ändra på. Överlevnaden som sådan är ett meningslöst mål i sig självt. Ett långt liv är inte nödvändigtvis bättre än ett kort. Livets innehåll och mening växer endast ur den enskildas förnimmelse av kontakt med andra människor och med universum som helhet. Därför kräver skönhetens befrielse en medicinsk praxis som intensifierar människans förnimmelse av sammanhang med hennes omgivningar. Livet kan inte skiljas åt i enstaka delar. Varje helande består just i att de åtskiljda delarna kommer att fungera tillsammans som en välbalanserad dynamisk ekologi. Hälsa är ett tillstånd av fysisk och andlig överensstämmelse mellan människan och naturen i vid bemärkelse. Vi har inget att frukta annat än rädslan själv. Döden och förfallet är livets logiska förutsättning. – Skönhetens Befrielse av Morten Skriver, s. 249
Buåa i Kvamsfjellet. -Flickr. |
No comments:
Post a Comment
Note: Only a member of this blog may post a comment.