Ingen civilisation har varit så konsekvent våldsam, som den som växte fram ur renässansen i Europa

Ingen civilisation har varit så konsekvent våldsam, som den som växte fram ur renässansen i Europa. Ingen har varit så ihärdig i sin hänsynslösa destruktivitet. Världen har visserligen känt till många former av krigisk despoti genom historien. De romerska kejsarna och mongolerna skapade sina imperier med formidabla våldsmaskiner och både kristendomen och islam bredde ut sig med svärdet i hand. Även om dessa maktstrukturer inte drog sig för grymheter av den mest förfärliga karaktär, var de dock begränsade av sin egen form och kulturella utseende. Den europeiska civilisationen efter renässansen kände däremot inga gränser. Den var utan fast eller avslutande form, den muterade på vägen och förökade därvid ständigt sin kraft och självsäkerhet. Européerna skapade sitt globala herradöme genom teknologisk makt och vetenskaplig insikt, men verkets kolossala framfart orsakades av den bakomliggande världssynen. Den rationella materialismen hade från begynnelsen praktisk handling såsom sitt högsta ideal. Sett ur denna synpunkt är det enda som har egentligt värde det som låter sig mätas, vägas och omsättas till pengar. Därför fanns inget som på allvar var heligt för de europeiska erövrarna. När de första conquistadorerna seglade från Spanien med kurs mot Sydamerikas El Dorado var målet att stjäla så mycket guld och andra dyrbarheter som möjligt, men framför sig bar de religionen som en moralisk oantastbar sköld. Koloniseringen rättfärdigades med nödvändigheten av att omvända de infödda hedningarna, först till kristendomen och senare till upplysningens civilisation. – Skönhetens Befrielse av Morten Skriver, s. 301

Fra den subeksurbane ødeleggelsen av grenda til Totenåsens apostel, hvor den lutherske reformasjonen nådde sin fullbyrdelse og allmenningene slo ut i sin vakreste blomstring.

-Flickr.