Hvordan tenker de egentlig?

Jag har fått nog. Jag vill inte sitta på ett enda möte till och diskutera vilka arkitektoniska kvaliteter som kan prutas bort för att byggherren ”ska få ekonomi” i projektet. Inte se något mer loftgångshus med papptak och noll ambitionsnivå. Inga mer ritningar på ytterligare en bostadsgård som fylls med parkeringsplatser eftersom garaget under huset ”blir för dyrt”. Inte prata om vilka olika kulörer man kan jobba med för att få en monoton fasad att se ”variationsrik och spännande” ut. Det går inte att fuska till sig arkitektoniska kvaliteter med lite makeup. En låda är en låda oavsett hur många glada färger man än kladdar på den.

- ”Hur tänkte vi egentligen?”

Ja, hvordan tenker de, arkitektene, teknokratene og entreprenørene, i sin ustoppelige etterkrigs-orgie av ødeleggelse og heslighet. Vi er lik multiresistente gule stafylokokker, hvor alt vi berører blir sykt, infisert og dør. Enga mi, grenda mi, den urbane landsbyen min, byen min, Mjøslandet mitt. Alt dør, og det eneste jeg kan gjøre er å rakle rundt med kameraet, for å forevige de siste rester av våre forfedres skjønnhet. For de var lik kvite blodceller, hvor alt de berørte ble helet og friskt.

Vad har hänt i Sverige? Varför fick just vi med oss det sämsta sedan miljonprogramsbygget för femtio år sedan? Vi håller på att sabotera våra städer genom att tillåta hus som inte har någon som helst förankring i platsen och som helt saknar arkitektoniska kvaliteter. Varför kan vi inte åstadkomma god arkitektur i vårt land längre? Inte ens inom kommunen lyckas vi med det. Vi anlitar arkitekter som kanske inte alltid är de mest lämpade för uppgiften, men vi har ramavtal med just dem. Sen går vi ut och handlar upp entreprenörer och får hutlösa prisförslag, där vi då väljer det billigaste. Som ändå är fruktansvärt dyrt.

I Totens Blad i går var det nok en hurra-artikkel om en entreprenør som bygger 200 boliger på Raufoss. Lederen av prosjektet får hele forsida, hvor han får fortelle hele Toten om hvilken likandes fyr han er, som har slik enorm empati og sympati for de unge og vanskeligstilte, som kan få kjøpe disse billige kassene hans. Alle fusket opp med billig make up, som liksom skal være kult. Tror det var slått på noe slags respatex-plater i sterke, kule farger, foran inngangspartiene, hvis man kan kalle det det?

Uansett, hyggelig at selv en indoktrinert arkitekt til slutt gikk lei, og våger å bryte ut av arkitektsekten!

Hvilken ufattelig heslig klump av billige kasser man har stablet sammen her på tomta til tidligere Smitborg skole ved Bilitt på Toten. Nå skjer det samme på tomta til Bondelia husmorskole ved innkjøringen til Gjøvik sørfra etter Mjøsa, som ble revet på nyåret. Skjønnhet, karakter og identitet teller visst ingenting i møte med profittkåte utbyggere.

"Gjøvik - Mjøslandets Mordor"

-Wikimedia.

Relatert

Lommetunet - design for fellesskapet