Friday, July 20, 2012

Above All, Then, a Building is an Ornament

Above all, then, a building is an ornament - Christopher Alexander, The Luminous Ground, page 107

A night sight of the Notre Dame de Paris cathedral on the Île de la Cité island in Paris, France. Photo: Sanchezn

(There ain’t no) green jobs

It is no wonder either that everybody’s political programs focus on how to create jobs. The communists want to create jobs by making everyone a civil servant of sort. The socialists want to create jobs by subsidizing them, but they presently can’t because they don’t have the money. The moderate right wants to give more money to those who already have a lot of it in the hope that it will somehow trickle down, not that it matters very much if it doesn’t. The National Front wants to hunker down behind barbed wires, which should somehow create jobs, Muslim people need not apply.

As for the Greens, they want to create green jobs, a lot of them, preferably through generous state subsidies. Make no mistake, those green jobs does not involve growing green things. The group the Greens represent, namely the enlightened upper middle class, wants reasonably well paid and prestigious jobs, and herding sheep in central Brittany definitely doesn’t qualify. - Damien Perrotin
Read the whole article here.

A real GREEN job! Photo: Ggia

Thursday, July 19, 2012

For Them, Every Stone Was a Gift to That Unshakable Belief in God They Shared

The builders of Florence, especially those building from about the year 1000 A.D. to 1500 A.D., lived and worked with an unshakable belief in God. As one looks at the works that came from their hands, God is everywhere: in the paintings now hanging in the Uffizi, in the Baptistery, in San Miniato, in the life and death of Beato Angelico living in his cell in the monastery of San Marco. For them, every stone was a gift to that unshakable belief in God they shared. It is the belief, the unshakable nature of the belief, its authenticity, and above all its solidity, which made it work effectively for them. We, in our time, need an authentic belief, a certainty, connected with the ultimate reaches of space and time -- which does the same for us. - Christopher Alexander, The Luminous Ground, page 42
View of the Arno in Florence. Artist: Giuseppe Zocchi (1711-1767)

Michael Huesemann on the Dangers of Technological Optimism

Source: Extraenvironmentalist

“Are you optimistic about technology? Let’s talk about why. Could the majority of our proposed technological solutions be doing little more than kicking the can down the road towards ecological collapse? Politicians and economists speak of the ability for technological innovation to boost and grow economies, yet where does their techno optimism come from? Do technologies hold intrinsic values or are they neutral tools that are misused by a species with the wrong intentions?

In Extraenvironmentalist #37 we discuss technological optimism with Dr. Michael Huesemann. Michael explains his fifteen year study into environmental science and philosophies of technology as outlined in his recent book Techno-Fix, co-written with his wife Joyce Huesemann. Is there an inherent reason that the United States is the most technologically optimistic culture in the world? We ask if he has advice for students who are thinking about careers in advanced science and about the value systems embedded in technological systems.”

Ornament and Function are Part of One Greater Whole

Why is this a cosmological matter? It had its origin in 19th century, when ornament became something to be applied, not something arasing originally from its context. Adolf Loos, trying to overcome a spurious and disconnected attitude to ornament, began the early 20th-century revolt against irrelevant and decadent ornament. In pursuit of a less decadent form of art, he argued, in a famous catchword, that "ornament is a crime". See Adolf Loos, ORNAMENT AND CRIME: SELECTED ESSAYS, 1897-1900 (Riverside, California: Ariadne Press, 1998). By mid-20th century, later versions of this assumption then said, essentially, that all ornament should be removed from buildings and their geometry should be derived from function. This hinged on the tacit message that what is practical is only mechanical; and that any ornament or form which is not mechanical, is removable, unnecessary. A profound way of seeing form in which both ornament and function arouse from a single evolving morphology, did not yet exist.
Photo: sailko
Mid-century purity lasted until about 1970, when architects again, like builders of old, bringing in ornament and shape out of sheer enjoyment. But even then, in the post-1970's postmodern work of the 20th century (which often has a frivolous attitude to shape and ornament) the conceptual split caused by our mechanistic world-picture still exist. There is a functioning part (the practical part), and an image part (the art part). In some of the latest buildings, built during the latest three decades of the 20th century, this image part, because of the conseptual context, became truly arbitrary and absurd.
Photo: sailko
The separation of ornament from function is a cosmological matter because it fits, and supports, and stems from, the mechanistic view. In a machine, the geometry of a thing exists in order to perform in a certain way. The alternative – that both geometry and function are part of one greater whole – implies that order, geometry, might have meaning and significance together with function, as one greater body. This is indeed what I would argue. The goal of architecture is to intensify the degree of life in space. Function cannot then be separate from beauty. All functional forms will also be ornamental, as they are in nature. The artist, working from this spirit, will naturally and spontaneously bring color, detail, and ornament into his work, because it is necessary to bring that space to greater life. And if that is true, it will imply, right away, that this thing is not a machine. So, it is no surprise at all, that at the outset of the 20th century Adolf Loos established the doctrine that ornament is a crime. And it is no surprise at all that in the late 20th century, when beauty of shape could no longer be entirely ignored, a new and drastic form of separation between form and function was introduced in architecture, whereby shapes often became trivial – sometimes even funny or ridiculous. To see such buildings which border on the absurb because of drastic separation of form and function, one has only to look through the pages of any avant-garde magazine on architecture. Outlandish examples, made for reasons that have to do with image, not truth, are presented every month for the pleasure of their readers. - Christopher Alexander, The Luminous Ground, page 26-27
Photo: sailko

A Friendly World

This is the kind of culture which existed in many cultures for much of human history. In traditional society nearly every place, nearly every part of the world, contained an intense field of centers. Nearly every doorknob, handrail, window, chair, step, room, street, building, roof, bush, tree bole, walkway, doorpost, and doorway could be experienced as a picture of the human self. Wherever you went in such a world, wherever you looked, at every scale, you recognized yourself, you saw things as familiar and felt related to them. This world was friendly. Though often frightening in its physical dangers, every part of it was animated, like a human face. I can identify with each part of it. Even though many of them were made by people remote from me in time and place and civilization, still, the remarkable thing is that I see my face in each of them. Each of them deeply resembles me. - Christopher Alexander, The Luminous Ground, page 60
Hammerfest, Northern Norway

Urothemis Signata

Photo: Jkadavoor

Duncan Davidson: Why do we Hate Seeing Photos of Ourselves?

Tuesday, July 17, 2012

Small Girl by Big Lake

Trithemis Aurora

 Crimson Marsh Glider (Trithemis aurora) is a species of dragonfly in the family Libellulidae. Taken at Kadavoor, Kerala, India. Photo: Jkadavoor

Architecture is Viewed as Irrelevant

It is reasonable to conclude that architecture is viewed as irrelevant. A society in which people routinely do something different from that which creates life or beauty, cannot be said to care much about life or beauty. - Christopher Alexander, The Luminous Ground, page 27
Himeji Castle, Himeji, Hyogo Prefecture, Japan. Photo: Bernard Gagnon

Monday, July 16, 2012

Beautiful 1800 - Century Tourist Images from Norway

Ålesund in Western Norway

At my latest article in they illustrated it with a slideshow of 1800-century tourist images from Norway, please follow this link to see the show.

The images were all from Library of Congress, USA. Surely Norway was a beautiful country!

The sad thing is that this beauty doesn't exist anymore, only fractions of it.

R136 Super Star Cluster

A Hubble Space Telescope image of the R136 super star cluster, near the center of the 30 Doradus Nebula, also known as the Tarantula Nebula or NGC 2070.  Photo: NASA

Sunday, July 15, 2012

Den økologiske estetikken (Bokmelding av Morten Skrivers ”Skønhedens befrielse”)

Utsyn frå Ekeberg år 1800, ei tid då menneska framleis var underlagt naturkreftene. Måleri av John William Edy (1760 - 1820)  

Eg er nett ferdig med boka Venleiken si frigjering (mi oversetjing) av Morten Skriver, eller på dansk Skønhedens befrielse, som finst som gratis e-bok på nettet i svensk språkdrakt med tittelen Skönhetens Befrielse. Denne kan lastast ned her. Diverre er ikkje boka omsett til norsk. Det storarta omgrepet "den økologiske estetikken" er henta frå boka, og er fundamentet for denne frigjeringa. Eg kan ikkje tenkja meg noko viktigare å sysla med enn å freista å skjøna den økologiske estetikken, og framom alt å setja denne ut i livet som reelle føredøme.

Fyrst og fremst er dette ei mykje ven bok om venleik, ikkje om den overflatiske venleiken som berre er ein garnityr over det entropiske samfunnet sitt forfall, men ein venleik som gjeng til botna av alt. Det er altså ikkje eit lite prosjekt Skriver har kasta seg uti.

Har han lukkas? Ja, so absolutt! Han gjev ikkje dei sama detaljerte svara som Christopher Alexander i The Nature of Order eller Terje Bongard i Det biologiske mennesket, men som inspirasjonskjelde er denne boka unik. Morten Skriver set ord på so mykje eg sjølv og mange andre gjeng og kjenner på at er gale i verda i dag, og han gjev glimrande historiske analysar av kvifor det har gjenge so gale.

Dei historiske eksempla frå tidlegare kulturar er mange og treffande, der særleg kulturen på Bali vert framheva som eit føredøme for den økologiske estetikken, der det vakre, det sanne og det gode vart foreina i eit høgare heile. Vi har høyrt so mykje om Påskeøya og korleis folka der vanskjøtta dei avgrensa ressursane sine, og korleis denne øya stend som eit trist døme på verda i dag, isolert i verdsrommet lik Påskeøya i Stillehavet. Bali er rett nok ikkje like isolert og har eit jordsmonn fullt av lettutvaska vulkanske mineral, men var i likskap med Påskeøya eit avgrensa øysamfunn med små ressursar, mellom dei hovudvasskjelda, ein sjø i vulkanen Bartur.
Ett anmärkningsvärt exempel på en sådan kulturell helhet är det jordbrukssamhälle som till helt nyligen existerade någorlunda intakt på den indonesiska ön Bali. De balinesiska bönderna har genom 1000 år odlat ris och grönsaker på minutiöst terrasserade marker, likt de man kan se i bergrika trakterna överallt i Sydasien. Fälten på Bali ligger som ett tätt organiskt mönster längs efter de fruktbara bergssluttningarna mot söder från de vulkaniska bergen på öns mitt helt ut till Indiska oceanen. Vattnet på ön är en starkt begränsad resurs. Det mesta av det kommer från en sjö i vulkanen Baturs krater och blir därifrån fördelat till många tusen fält genom en otroligt komplext system av kanaler och slussar. Bevattningssystemets reglering och underhåll är det centrala organiserande elementet i det balinesiska samhället. Varje bondby är organiserad omkring ett bevattningskollektiv, kallat en subak. Dessa är i sin tur förbundna och koordinerade genom ett system av tempel från vulkanens topp och ut till kusten. Om en subak önskar göra några ändringar i systemet av bevattningskanaler vänder de sig till Jero Gde, översteprästen vd Ulun Danu Batur, vulkansjöns huvudtempel. Jero Gde avgör så saken efter att ha undersökt förhållandena hela vägen ned genom bevattningssystemet och avvägt alla inblandade parters olika intressen. Prästerna i vattentemplen hjälper dessutom den enskilda subaken med att planera deras odlingsprogram, spara vatten, bevara jordens fruktbarhet och förhindra spridningen av skadedjur och växtsjukdomar. Det är på så sätt omöjligt att skilja den praktiska jordbruksdriften och religionen åt i den balinesiska kulturen.

Odlingen av jorden på Bali är en integrerad del av en religiös och rituell praxis som kallades Agama Tirtha, ett begrepp som kanske kan översättas med Det heliga vattnets religion. Balineserna är ett slags hinduer och alla delar av deras kultur utgör en intuitiv helhet i pakt med öns ekologi. De många gudarna och gudinnorna som ständigt är centrum för små och stora offerfester, representerar samtidigt naturens krafter. Templens arkitektur och bevattningssystemens tekniska utformning är – liksom dansen i templet och arbetet på fälten – två sidor av samma sak.

Den balinesiska kulturens estetiska aspekter finns beskrivna på flera ställen i denna bok. I slutet av 1980-talet stod det klart, att det balinesiska samhällets materiella bas var minst lika högt utvecklad som dess förfinade kultur. Vid den tidpunkten offentliggjorde forskare från University of Southern California resultatet av en omfattande undersökning av de balinesiska jordbruksmetoderna. Undersökningens bakgrund var en önskan om att jämföra effektiviteten hos det traditionella sättet att bedriva jordbruk på med en serie moderna teknologiska lösningar, vilka sedan en tid introducerats på ön av den Asiatiska Utvecklingsbanken. Undersökningen involverade bland annat en avancerad datasimulator av öns traditionella bevattningssystem som gjorde det möjligt att studera förloppet av många olika ekologiska scenarier. Resultatet av det amerikanska forskningsprojektet var uppseendeväckande. De visade för det första att den rituella metoden för regleringen av bevattningssystemet var absolut optimerad i förhållande till öns resurser och därnäst att balinesernas tusen år gamla jordbruksmetoder som helhet var bland de mest stabila, effektiva och ekologiskt hållbara som någonsin funnits på jorden.

Idag är kulturen och ekonomin på Bali absorberad av den globala turistindustrin och det finns bara rester kvar av den ursprungliga samhällsformen, men den balinesiska kulturen så som den en gång var, är en obeskrivligt inspirerande bild som visar människans möjligheter på vår planet. Vi kan inte kopiera denna eller någon annan förhistorisk kultur för världen är i konstant rörelse, men de egenskaper som karaktäriserade denna kultur är något vi kan sträva efter när vi skall utforma framtidens ekologiska samhälle. Lärdomen från Bali är att människans verkliga rikedom finns i det kompromisslösa sökandet efter skönhet, sanning och visdom. Skönhetens Befrielse av Morten Skriver, s. 302-304
Entropi er eit sentralt omgrep i boka, denne destruktive krafta som utjamnar alle forskjellar, der alt til slutt vert lik ein grå masse. Det er dette som skjer med verda nett no, ho vert forma av vårt materielle verdsbilete, der den globale konsumentkulturen breiar om seg. Den entropiske krafta er den dominerande i universet, fotosyntesen som ei mot-entropisk kraft er noko unikt, like unikt og sjeldan som jorda. Kvifor vi har vent oss mot denne oppbyggande krafta er ei gåte. Skriver trur at den mørke entropiske destruktiviteten låg latent hjå dei monoteistiske religionane. Christopher Alexander meiner tvert imot at vår forståing av Gud er for avgrensa. Terje Bongard meiner svaret på gåta ligg i mennesket sitt uavgrensa sinnelag, som gjekk greitt nok i ei avgrensa verd, men som ikkje let seg stogga når mennesket får nærast uavgrensa tilgjenge til energi og teknologi. 

I dag stend menneskeslekta med eit reelt val mellom Bali og Påskeøya, øydelegging eller ein overflod av liv. Sjølv meiner eg at vegen framåt er å redusera energibruken til eit absolutt minimum, og at dette vert kompensert for ved å maksimere teknologibruken. Men vi må her skilja mellom dødens og livets teknologi. Ingen har vist oss vegen til livet sine teknologiar lik Christopher Alexander, kan vi foreine desse med dei gode kreftene til ”handikapprinsippet”, omtala i boka til Terje Bongard, trur eg vi vonom kan få fast grunn under føtene att.

Som bakgrunn for kvifor det moderne samfunnet treng å gjera ei heilomvending er boka til Morten Skriver den beste eg har lese, ho er til umåteleg inspirasjon. Eg vil oppmoda alle til å spreia denne boka i det vide og det breie, gjerne i e-bok formatet, for so lenge det er liv er det von. Venleiken si frigjering er den siste og mest avgjerande frigjeringa i verdshistoria, for slår ho feil gjeng vi alle ut or historia. For kva skal verda med oss viss vi er blotta for venleik?

Publisert hjå den 14. juli 2012.

Saturday, July 14, 2012

Saint Petersburg Mosque

Photo: Canes

Vårt entropiske samfunn

Mycket förenklat kan man säga att det finns två motsatta rörelser i världen. En mörk och en ljus. En som ödelägger och en som bygger upp. Den som förstör kallar jag här i boken för entropisk. Begreppet entropi kommer från fysiken, där det betecknar den förlust av energi som sker i stängda system till följd av varje form av rörelse. Överordnat skapar entropin en utvecklingsriktning i universum som med tiden kommer att utjämna alla skillnader till en jämn grå massa. De fysiska lagarna för termodynamik säger oss vidare att ju mer energi och därmed materia som omsätts, desto kraftigare är den samlade entropiska verkningen. Både metaforiskt och i praktiken utgör den industriella animaliska massproduktionen således ett våldsamt entropiskt kraftfält. Med centrum i djurens lidanden sprider den ut sig i världen som en självförstärkande spiral av förstörelse och avstympad känsloskuld. Det underminerar de ekologiska systemen och för oss längre och längre ut i standardiseringens och monotonins ödemark. Entropins motsättning finns emellertid i de krafter som frambringar livet på jorden. Genom att samla och fasthålla solens energi bygger livet upp en självförstärkande mångfald av former och skillnader. Sett i detta perspektiv utgör det ekologiska jordbruket en aktivt lysande motentropisk rörelse, eftersom det liksom livet självt främjar mångfald, gemenskap, mening och skönhet. Skönhetens Befrielse av Morten Skriver, s. 45 (fri e-bok)
Tradisjonelt landbruk hadde ein avkastning på tre kaloriar for kvar kalori investert då varane kom til torgs. Moderne matproduksjon på andre sida forbrukar 7-10 kaloriar for kvar kalori produsert, i butikkhylla. Det gamle landbruket var eitt med den motentropiske krafta hjå fotosyntesen, grunnlaget for det meste av det vi kjenner av organisk liv, med unnatak av nokre bakteriar som livnærar seg av svovelbindingar.

Økologisk landbrukslandskap ved Ramme Gaard på Hvitsten

Ei anna motentropisk kraft, som diverre er mykje mindre kjend enn fotosyntesen, er dei femten livsverdiane. Desse er definerte av Christopher Alexander og er underbygde av vitskaplige observasjonar. Dei oppbyggande kreftene dei femten transformasjonane utgjer ligg bakom venleiken i naturen og kulturen, fram til moderniteten tok kvelartak på desse med ein altomfattande og mørk entropisk kraft. Det var berre ei tidsfråge før arkitekturen måtte koma opp med ein entropisk arkitektur i ”harmoni” med den industrielle kapitalismen og framandgjøringa av mennesket, som til då berre hadde gjort seg gjeldande i oppsplittinga av produksjonen, der den einskilde arbeidar endast kom i kontakt med delar utan å kjenne til nokon heilskap. Mennesket skulle endrast til ein maskin, eit abstrakt vesen der livet er lik ein grå masse heldt saman av konsumerismen sitt gylne ferniss.

Dei 15 eigenskapane hjå levande struktur:
  • Levels of scale
  • Strong centers
  • Boundaries
  • Alternating repetition
  • Positive space
  • Good shape
  • Local Symmetries
  • Deep interlock & ambiguity
  • Contrast
  • Gradients
  • Roughness
  • Echoes
  • The Void
  • Simplicity and Inner Calm
  • Not-separateness

This tiger face is filled with centers. The eyes and the nose are the Strong Centers of this face. There are many Local Symmetries, starting with that of the whole face. There are Boundaries around the eyes or the nose. There is Contrast in the black and white colors of the fur around the eyes or the nose. There is Alternating Repetition of the stripes. There is Roughness in the fact that the stripes are not perfectly regular or symmetrical. - Tekst: Règis Medina - Foto: S. Taheri 

Eit av dei fremste kjenneteikna ved moderne arkitektur er fråveret av dei femten livsverdiane, dei som byggjer opp livet og held heilskapen i hop. I dag er desse arkitektane, den modernistiske staten og kapitalen sine lakeiar, i ferd med å leggje eit slør av død over fjordbyen Oslo, vår kjære hovudstad. Då hovudstaden har stor symboleffekt, er dette ein nærast ufatteleg tragedie for vårt fedreland.

Oslo hamn før Barcode. Måleri av John William Edy (1760 - 1820)

Raj Patel on Changing the Global Food System

This article is licensed under a Creative Commons Attribution 3.0 License and originally appeared at

By David Bollier

Raj Patel has been tracking the pathologies of the global food system for many years. An activist and academic who teaches at the UC Berkeley Center for African Studies, Patel has just published a second, updated edition of his 2008 book, Stuffed and Starved: The Hidden Battle for the World Food System.

The problem with the food system is not that we don't produce enough calories to eradicate hunger, Patel notes. It's that the food system has its own priorities of institutional consolidation and profit, which means that more than 1 billion people in the world are malnourished and 2 billion are overweight – which is worse than when the first edition of Patel's book came out.

Patel has also been a serious student of the commons. His 2010 book, The Value of Nothing: How to Reshape the Market Society and Redefine Democracy, is a lucid overview of the fallaciious premises of market economics and its dismal performance. He also goes on at length about the ability of the commons paradigm to help ameliorate food sovereignty, environmental sustainability and social justice.

MST: The Landless Workers Movement
Recommended reading is a recent interview with Patel at Stir, the vigorous, commons-oriented British political journal founded by Jonathan Gordon-Farleigh. (Incidentally, Stir is in the midst of a Kickstarter campaign to pay for a print run of a book collecting some of its best articles.)

Here are a few excerpts from Stir’s interview with Patel:

On genetically modified crops & climate change: “We have an increasing amount of evidence to suggest that agro-ecological farming systems will be able to feed the world in the future. The GM advocates are saying, “What about drought-resistance and climate-change-ready crops?” That seems to be nonsense! To have a crop that is climate-change-ready is ludicrous because change is precisely change — it is so many different things. It could be new pests, rains coming at the wrong time; it could be too much rain, or too much heat. It is impossible to have a single crop that is ready for those possible changes. We’ve already seen the limits of that because Monsanto has a product called ‘Drought Guard’ — a genetically-modified crop that performs no better than any conventional crop in resisting anything but a mild drought. The problem with this is that climate change isn’t about mild anything but extreme weather events.”

On fighting the food industry: “I don’t think it’s a good idea to spend any time asking the food industry to give us stuff — this is just a waste of effort. When you ask Coke, for example, to make their products more nutritious they will give us Diet Coke Plus (which I don’t believe was ever on sale in the UK). We already have regular Diet Coke which is a semi-toxic soup and then you add vitamins to it — and this is their solution. ‘You’ve asked for a more nutritious drink and we’ve added vitamins to it! What more do you want?’ This, of course, doesn’t answer any of the fundamental concerns addressed to the food industry and so I think the food industry will be brought along kicking and screaming. The answer then is not ask for a compromise but to demand the world that we want, whether this is the food world or any other. I think we often forget this.”

On the commons & the Rio+2- conference. "At the Rio Summit….what is being offered as a solution is the privatization of the planet in order to save it. The argument is that we have to sell off mother nature in order to protect her. This kind of market thinking is a catastrophe in the making and we have seen what happens when you commodify nature and business interests only want to profit from it. These are the same interests that caused the financial crisis."

"The mistake at Rio is thinking that the only way we can care about nature is through commodification and privatization. This is not true. The societies that are really good at managing resources, if we are given to the freedom to do so, through the idea of the commons are alive and well today. There is research produced recently that show that forest commons — communities that have enough freedom from government and corporations, and have enough land to survive a mistake or bad weather — are much better at sequestering carbon and looking after themselves. The understanding that privatization is not the answer and that we need to figure out other ways to value together is part of the solution."

Friday, July 13, 2012

Infolenker til Filippinene

Her er noen fine infolenker for Filippinene:

Øyriket Filippinene

Camouflaged Unnature

Bjerkebæk enterance building for the home of Sigrid Undset, Lillehammer. The mountain cabin this piece is about I didn't wanted to publish in case of copyright issues.

The same starchitect  that made the above building is now praised for making Norway's nicest mountain cabin, read the article here

This is of course camouflaged unnature using natural wood and stones. If the same cabin was made in concrete and steel most people would have revealed the trick.

Read my discussion on unnature and culture here.

The Atacama Dry Lake

The Atacama Dry lake, in Chile. At the horizon, the Licancabur volcano. Photo: Francesco Mocellin 

Power to Which People?

Published Jul 12 2012 by Gaian Economics

by Molly Scott Cato
After years of claiming that resources were plentiful and that human ingenuity would find a way to replace those that were becoming exhausted, the capitalist elites have changed their tune. The McKinsey report Resource Revolution, which has already been discussed on this blog, was a clue to the shift in focus away from finance and towards resources, and today's ReSource conference in Oxford is part of the trend. The rich and powerful are lining up to ensure that they protect the unfair share of the earth's resources that they enjoy. Now that the finance scam has fallen apart they are adopting more direct strategies.

The clue is really in the doublethink of the conference title: 'Food Energy Water (for all)', just as the clue to the failure of Rio was in the deceptive title 'The future we want' rather than 'The future we want you to have'. The breathless publicity tells us that 'great thinkers and leaders' will converge on Oxford (where else?) and 'From politics to philanthropy, from the arts to the military, from business to academia, ReSource brings together the best in their fields'. Whether these people are representative of the world's population or representing anything other than their own self-interest is not questioned. These are global power players making decisions, economic decisions, about how resources will be allocated.

The conference is hosted by the university's Smith School of Enterprise and Environment and, in case you were sceptical about my claim about the link between resource control and finance, funded by the Rothschild Foundation. As nature proves to us daily that the scale of our economic activities threatens our future, those whose power depends on the existing economic model are using their considerable resources to manouevre themselves into a dominant position within the new paradigm. Having lately accepted that there are limits to resources, they now move to suggest that private interests are best placed to make decision about how those limited resources should be shared. This will ensure efficiency, we are told, while equity concerns are sidelined and the question of the appropriate forum for decision-making is entirely off the agenda.

On the green wing of the economics profession it has been an assumption for several decades that limits to growth must be taken seriously, the the earth's resources are limited, and that once we acknowledge this then we must move straight along to raise the question of how we decide a just and inclusive mechanism for deciding the allocation. This is at the heart of my proposal for a Bioregional Economy, which includes the suggestion that a participatory process of decision-making is vital to decide how we share the resources within the planetary boundary. The ReSource conference has entirely the opposite motivation: its very structure makes clear that the future sharing of the wealth of the earth is being decided by unelected elites in closed session.

Relatert lesing:

Thursday, July 12, 2012

Permaculture = Right-Wing Survivalism to Hardcore Socialists

My comment to David Harvey on the Fetishism of the Local and Horizontal:

"So, the solutions are going to have to be hierarchical to some extent and avoid the local fetishism I have been railing against before, whether it is called localism, local democracy or resilient communities (which looks often like right-wing survivalism to me)."

What this guy means is that permaculture = right-wing survivalism. I've come to learn lately that most classical socialists look upon permaculture this way.

Ironically I'm sure this guy will put A Pattern Language in the same category, in spite of its hierarchical structure. The hierarchy should be in the language, which is made up from the human hand of the people.

This guy also means, like Ross Wolf, that culture = unnature. Of course he then hates resilient communities, as in nature every part is resilient by itself, made up from a multitude of connections being part of a larger whole.

Capitalists and socialists are the same thing, as they both define culture as unnature, and permaculture then becomes like a read cloth in their face:

Right-wing survivalism according to David Harvey

My follow up comments:

Islamismen, en konsekvens av liberalismen

Min kommentar til artikkel hos

Islamismen er et svar på liberalismen. Liberalismen har verdensherredømme i dag, og har i likhet med islamismen utviklet seg til en tyrannisk ideologi av tvungen "frihet" hvor ekspertene utgjør det moderne "presteskapet".

Selv har jeg akkurat plassert "The Tyranny of Liberalism" av James Kalb på nattbordhylla:

Vi lever under en illusjon av frihet!

Islamismens raseri er en konsekvens av liberalismens tyranny

The Visual Du Jour – The Amazon Model of Accumulation By Dispossession

Wednesday, July 11, 2012


This is the best essay I've read by Monbiot so far. Original article available here.

Enclosure and dispossession have driven us, like John Clare, all a little mad.

by George Monbiot: journalist, author, academic and environmental and political activist, United Kingdom.

John Clare, 1793 – 1864
The land around Helpston, just to the north of Peterborough in Northamptonshire, now ranks among the most dismal and regularised tracts of countryside in Europe. But when the poet John Clare was born this coming Friday in 1793, it swarmed with life. Clare describes species whose presence there is almost unimaginable today. Corncrakes hid among the crops(1), ravens nested in a giant oak(2), nightjars circled the heath(3), the meadows sparkled with glow worms(4). Wrynecks still bred in old woodpecker holes(5). In the woods and brakes the last wildcats clung on(6).

The land was densely peopled. While life was hard and spare, it was also, he records, joyful and thrilling. The meadows resounded with children pranking and frolicking and gathering cowslips for their May Day games(7); the woods were alive with catcalls and laughter(8); around the shepherds’ fires, people sang ballads and told tales(9). We rightly remark the poverty and injustice of rural labour at that time; we also forget its wealth of fellowship.

All this Clare notes in tremulous bewitching detail, in the dialect of his own people. His father was a casual farm labourer, his family never more than a few days’ wages from the poorhouse. Clare himself, from early childhood, scraped a living in the fields. He was schooled capriciously, and only until the age of 12, but from his first bare contact fell wildly in love with the written word(10). His early poems are remarkable not only for the way in which everything he sees flares into life, but also for his ability to pour his mingled thoughts and observations onto the page as they occur, allowing you, as perhaps no other poet has done, to watch the world from inside his head. Read The Nightingale’s Nest, one of the finest poems in the English language, and you will see what I mean.

And then he sees it fall apart. Between 1809 and 1820, acts of enclosure granted the local landowners permission to fence the fields, the heaths and woods, excluding the people who had worked and played in them. Almost everything Clare loved was torn away. The ancient trees were felled, the scrub and furze were cleared, the rivers were canalised, the marshes drained, the natural curves of the land straightened and squared. Farming became more profitable, but many of the people of Helpston – especially those who depended on the commons for their survival – were deprived of their living. The places in which the people held their ceremonies and celebrated the passing of the seasons were fenced off. The community, like the land, was parcelled up, rationalised, atomised. I have watched the same process breaking up the Maasai of East Africa(11).

The Rise and Fall and Rise of Great Public Spaces

Opponents of Copenhagen’s first pedestrian street warned that people would abandon the area if cars were removed; now it’s the pulsing heart of the city. (Photo courtesy of Gehl Architects.)

Public space is a literal commons: the common ground where people come together as friends, neighbors and citizens. Places we share together—parks, streets, sidewalks, squares, trails, markets, waterfronts, beaches, museums, community gardens, public buildings and more—are the primary sites for human exchange, upon which our communities, economy, democracy and society depend.

On the Commons will be devoting more attention to the issues and opportunities of places we all share in a series of articles by Senior Fellow Jay Walljasper.

By Jay Walljasper

It’s a dark and wintry night in Copenhagen, and the streets are bustling. The temperature stands above freezing, but winds blow hard enough to knock down a good share of the bicycles parked all around. Scandinavians are notorious for their stolid reserve, but it’s all smiles and animated conversation here as people of many ages and affiliations stroll through the city center on a Thursday evening.

A knot of teenage boys, each outfitted with a slice of pizza, swagger down the main pedestrian street. Older women discreetly inspect shop windows for the coming spring fashions. An accomplished balalaika player draws a small crowd in a square as he jams with a very amateur guitarist. Earnest young people collect money for UNICEF relief efforts. Two African men pass by, pushing a piano. Candlelit restaurants and cafes beckon everyone inside.

“Cultures and climates differ all over the world,” notes architect Jan Gehl , “but people are the same. They will gather in public if you give them a good place to do it.”

Gehl, an urban design professor at the Danish Royal Academy of Fine Arts and international consultant, has charted the progress of Copenhagen’s central pedestrian district since it opened in 1962. At that time cars were overrunning the city, and the pedestrian zone was conceived as a way to bring vitality back to the declining urban center. “Shopkeepers protested vehemently that it would kill their businesses,” he recalls, “but everyone was happy with it once it started. Some now even claim it was their idea.”

The pedestrian zone has been expanded a bit each year ever since, with parking spaces gradually removed and biking and transit facilities improved. Cafes, once thought to be an exclusively Mediterranean institution, have become the center of Copenhagen’s social life. Gehl documents that people’s use of the area has more than tripled over the past 40 years. The pedestrian district is now the thriving heart of a reinvigorated city.

Copenhagen’s comeback gives hope to people around the world who want to make sure that lively public places don’t disappear in this era of rampant traffic, proliferating privatization, heightened security measures, overpowering commercialization and the general indifference of many who think the internet and their own families can provide all the social interaction they need. There’s an emerging movement to protect these commons — literally common ground — as places all of us can use and enjoy.

Modifiserte gener og proteiner i blodet

– Men vi fant noe som vi synes er svært interessant, fortsetter Krogdahl.

– Det har ofte vært hevdet at de nye genene i genmodifisert mat ikke kan gjøre noen skade fordi alle gener blir nedbrutt til det ugjenkjennelige i tarmen. Våre resultater viser tvert i mot at gener kan tas opp over tarmveggen, overføres til blodet og finnes igjen i blod, muskel og lever i så store biter at de lett kan gjenkjennes.

– Disse resultatene er i tråd med funn som viser at også andre store molekyler kan tas opp og ha sin virkning i kroppen. Den biologiske betydningen av opptak av gener i kroppen er ikke kjent. -

GMO-mais-test. Foto: Yann Forget

Tuesday, July 10, 2012

Christopher Alexander: An Introduction for Object-Oriented Designers

Christopher Alexander: An Introduction for Object-Oriented Designers

Two Growing Forces that are the Drivers of the Big Switch are the Commons and Occupy Movements

Two growing forces that are the drivers of the Big Switch are the Commons and Occupy movements. In this issue we celebrate their beautiful relationship. The concept of the Commons and the horizontal structure of the Occupy movement are two aspects of the same idea: as human beings, we share common resources (this planet, its air, water, soil and genetic diversity; our heritage of cultural creations—art, technology, ideas), and we share a common future. Put another way, focusing on the Commons is a way of articulating what the Occupy movement actually stands for: an open, horizontal, equitable, sharing of our social, economic, and ecological resources. -
Photo: Diliff

Nu är produkten av det som var innan

Nu är produkten av det som var innan. Vår värld idag är summan av val tagna av alla människor i alla tider. På samma sätt bestäms framtiden av de val vi företar oss i detta ögonblick. Nutid, dåtid och framtid utgör ett sammanhängande och obrutet kontinuum. Man kan därför inte säga att människor förr gjorde det riktiga och att vi idag gör det felaktiga eller omvänt, men det betyder också att det inte finns någon annanstans än just här, där vi redan är. Vi kan inte komma bort hur vi än försöker att fly. Om vi skall bryta förstörelsens onda cirkel måste vi tvärtom helt stanna upp och göra klart för oss var vi befinner oss. Vi måste förstå vad det är för en värld vi har skapat och hur tingen hänger samman. Det är inte en framtid vi skall erövra och ingen dåtid vi skall söka oss tillbaka till. Det finns bara denna plats och detta nu. Det är här skönheten skall befrias. Det är här vi skall demontera den stora maskinen inifrån, del för del. Vi är förvisso bundna av de givna villkoren, men vi är också fria. Människan är inte bestämd till att upprepa historiens misstag. Framtiden ligger omkring oss likt ett öppet rum. När som helst kan vi ändra historiens gång och tingens tillstånd. Vi behöver bara välja.  Skönhetens Befrielse av Morten Skriver, s. 316

Sunday, July 8, 2012

The Crisis of Civilization : Full Movie

Critical Connections

Acting locally allows us to be inside the movement and flow of the system, participating in all those complex events occurring simultaneously. We are more likely to be sensitive to the dynamics of this system, and thus more effective. However, changes in small places also affect the global system, not through incrementalism, but because every small system participates in an unbroken wholeness…Because of these unseen connections, there is potential value in working anywhere in the system. We never know how our small activities will affect others through the invisible fabric of our connectedness.’ In what Wheatley calls ‘this exquisitely connected world,’ the real engine of change is never ‘critical mass’; dramatic and systemic change always begins with ‘critical connections. Grace Lee Boggs, The Next American Revolution; Sustainable Activism for the Twenty-First Century, p. 50

Saturday, July 7, 2012

Bernard Lietaer on Money and Sustainability

Bernard Lietaer explains the rationale for publishing the latest report for the Club of Rome, i.e. Money and Sustainability.

The Common Lime Butterfly

The Common Lime Butterfly (Papilio demoleus), is a common and widespread Swallowtail butterfly. It gets its name from its host plants which are usually citrus species such as the cultivated lime. Unlike most swallowtail butterflies it does not have a prominent tail. Taken at Kadavoor, Kerala, India. Photo: Jkadavoor

Village Repair: Permaculture Design Maquettes for Small Towns and Villages

The following is from the PRI-Institute:

Download the free, open source printable files for 3 placemaking worksheets here:

The Village Repair branch of Gaiacraft is a local grassroots initiative growing in the mossy cedar rainforests of Mt. Elphinstone, British Columbia, Canada. In the Heart Gardens and surrounding downtown core of our coastal village, a unique community comes together to build foundations for a regenerative future. Here we can see social permaculture vignettes intended to inspire creative placemaking in small towns and villages around the world. Village Repair focusses on creating relationships, gathering places and habitat that promotes healthy interactions between people, animals, birds, reptiles, insects, plants, fungi and all other living and non-living links in the ecological community. As an activated social permaculture program and transition initiative, Village Repair hopes to inspire communities to redesign their own neighbourhoods into thriving, abundant and diverse ecosystems which support the web of life for all living and non-living things. Visioned by Delvin and designed by Lunaya, this community media platform includes a team of visionaries and new thinkers, artists and activists, conscious businesses and cultural creatives. Gratitude to Mia Van Meter, Eddit Hooker, and Mark Lakeman of City Repair in Portland for creating the placemaking movement that has wholeheartedly inspired this media platform. - Delvin Solkinson

Thursday, July 5, 2012

Det vackra, det sanna och det goda

Det finns också en väsentlig metafysisk aspekt hos den ekologiska estetiken, för om naturens skönhet betyder något alls måste det vara för att den pekar på en bakomliggande mening eller ordning i universum. Det var det som de transcendentala diktarna, bland andra Henry David Thoreau och Walt Whitman upplevde så starkt och som gjorde att deras ord kunde inspirera till fredandet av de sista orörda naturområdena i Nordamerika. Överensstämmelsen mellan det vackra, det sanna och det goda blir uppenbar först när man ser den. Den egentliga skönheten består i tingens sätt att passa samman på, som Thomas ab Aquino uttryckte det för snart tusen år sedan.Skönhetens Befrielse av Morten Skriver, s. 319
Yellowstone Lake on an autumn morning. Photo: Seglea

Korallrevets budskap

Den människoskapta förstöringen av jordens ekologiska system visar oss hur allt i världen hänger samman med allt annat. Budskapet är att vi istället för att göra oss fria från naturen skall försöka att bli som den. Genom att följa skönheten kommer vi inte bara att närma oss en förståelse för vem och var vi är, utan också gradvis bli förenade med det som är skönhetens ursprung. Om vi tvivlar på hur livet skall levas, behöver vi bara se oss omkring för vi är omgivna av suveräna läromästare. En av de största av dem alla är den primitiva grupp av polypdjur som kallas för koraller. De lever i områden i världshav som i sig själva är otroligt fattiga på näring, men ändå förmår koralldjuret att skapa något av de mest omfattande komplexa och ofattbart vackra ekologiska systemen på jorden. Korallerna har förstått att de genom att skapa plats och utvecklingsmöjligheter för andra djur och växter, också själva kommer att trivas och utveckla sig. De visar oss att överlevnad, samexistens och mångfald är olösligt förbundna fenomen på planeten jorden. Människan håller i dessa år med stor hastighet på att utrota havens korallrev. Ett stort internationellt forskningsprojekt, sponsrat av Världsbanken och FN, offentliggjorde 2007 en rapport som drog slutsatsen att 98 % av världens korallrev kan vara försvunna år 2050. Orsaken är först och främst den försurning av världshaven som är ett resultat av de växande utsläppen av koldioxid i atmosfären. På mindre än hundra år kommer det kanske att ha lyckats oss att ödelägga dessa ekologiska under som det tagit naturen hundratusentals år att bygga upp, men kanske når vi trots allt att förstå korallrevets budskap innan det är för sent. Skönhetens Befrielse av Morten Skriver, s. 318
Painting by Heinrich Harder (1858-1935)

Internet of Food: Arduino-Based, Urban Aquaponics in Oakland

A Nice Introduction to Alexander's Books and Theories

A very nice introduction to Alexander's books and theories from Project for Public Spaces (PPS):

Christopher Alexander

(follow the link)

Photo: Rob Hopkins

From the introduction:

Through these books and the website, Alexander and his colleagues at the Center for Environmental Structure have built a movement which, in their words, “lays the basis for an entirely new approach to architecture, building and planning, which will replace existing ideas and practices entirely.”

At the core of this movement is the idea that people should design houses, streets, and communities for themselves. This idea may imply a radical transformation of the architectural profession, but it emerges quite simply from the observation that most of the beautiful places of the world were not made by architects but by the people. In 2002-2003 Alexander has pursued his interest in the community development through two projects in particular: the revitalization (redevelopment) of downtown Duncanville, Texas, and the creation of a new community in the hills near Brookings, Oregon.

“[Alexander is] one of the most influential people who has ever been in the design world. His influence on us, operationally, has been enormous.”
– Andres Duany, Founder of the Congress for the New Urbanism
“Alexander’s approach presents a fundamental challenge to us and our style-obsessed age. It suggests that a beautiful form can come about only through a process that is meaningful to people. It also implies that certain types of processes, regardless of when they occur or who does them, can lead to certain types of forms.”
– Thomas Fisher, Progressive Architecture
“In these postmodern times of distortional post-structural theories and cynical deconstructivist designs, Alexander’s work is a beacon illuminating a way to make the world more robust, beautiful, and kind… this vision and work may well inspire a new generation of practitioners and thinkers, and so a virtuous circle may proceed.”
– David Seamon, Professor in the Department of Architecture, Kansas State University
“Five hundred years is a long time, and I don’t expect many of the people I interview will be known in the year 2500. Christopher Alexander may be an exception.”
– David Creelman, Editor of HR Magazine

“[Alexander] is single-handedly trying to destroy the trillion dollar construction industry.”
– Joel Garreau, Author of Edge City: Life on the New Frontier

Ett centralt element i konstruktionen av framstegsbegreppet var föreställningen att befolkningen i jordens olika kulturer befann sig på olika utvecklingsstadier

Ett centralt element i konstruktionen av framstegsbegreppet var föreställningen att befolkningen i jordens olika kulturer befann sig på olika utvecklingsstadier. Den som gick först och banade vägen för alla andra var den rationella, europeiska upplysningsmänniskan. I denna bild av historien hade våra förfäder ursprungligen levt som halvnakna, förmörkade idioter i kalla, fuktiga grottor och i evig rädsla för en nyckfull och ondsint natur. Från denna trista utgångspunkt hade livet varit en lång kamp mot svält, sjukdom och vilda djur ända till den grekiska civilisationen med sin filosofi, vetenskap och konst omsider fick människan satt på rätt bana. Skönhetens Befrielse av Morten Skriver, s. 312
Detail of the right-hand facade fresco, showing Aristotle, Theophrastus, and Strato of Lampsacus. National and Kapodistrian University of Athens

Föreställningen om framsteget är en kulturell konstruktion

Föreställningen om framsteget är en kulturell konstruktion, delvis inbillning och delvis propaganda. Idén bygger på uppfattningen att historien är en entydig och linjär rörelse genom tiden och att människan är bestämd till att hela tiden förbättra sin värld och sig själv genom vetenskap, teknik, handel och flit. Men vad består framsteget av egentligen? Något har visserligen blivit bättre, men annat har otvivelaktigt blivit värre. Om den teknologiska och ekonomiska utvecklingen resulterar i att de naturliga förutsättningarna för vår existens bryter samman, så kan framstegets summa väl påstås vara negativ, men framsteget verkar också vara en problematisk beteckning på andra områden. Vår produktivitet har ökat enormt genom åren, men det är långt ifrån säkert att livet i allmänhet har blivit rikare av den orsaken. Om vi ser på de gamla kulturernas kvarlåtenskaper, oavsett om det är konstverk eller bruksföremål, strålar de av en livskraft och andlig närvaro som är svår att finna i vår tid. Tar vi dessutom i beaktande att den kulturella produktionen i Europa skapades av relativt små befolkningar med starkt begränsade materiella medel, bestyrker det ytterligare förnimmelsen av ett kraftigt mentalt och emotionellt överskott. Om en kulturell produktionen är en avspegling av människans inre liv är det en väsentlig indikator för kvaliteten hos livet i det moderna samhället, att den kulturella produktionen i många avseenden kan sägas vara mindre nu än någonsin förr i människans historia. Skönhetens Befrielse av Morten Skriver, s. 311-312
Foto: Mattinbgn

Ingen civilisation har varit så konsekvent våldsam, som den som växte fram ur renässansen i Europa

Ingen civilisation har varit så konsekvent våldsam, som den som växte fram ur renässansen i Europa. Ingen har varit så ihärdig i sin hänsynslösa destruktivitet. Världen har visserligen känt till många former av krigisk despoti genom historien. De romerska kejsarna och mongolerna skapade sina imperier med formidabla våldsmaskiner och både kristendomen och islam bredde ut sig med svärdet i hand. Även om dessa maktstrukturer inte drog sig för grymheter av den mest förfärliga karaktär, var de dock begränsade av sin egen form och kulturella utseende. Den europeiska civilisationen efter renässansen kände däremot inga gränser. Den var utan fast eller avslutande form, den muterade på vägen och förökade därvid ständigt sin kraft och självsäkerhet. Européerna skapade sitt globala herradöme genom teknologisk makt och vetenskaplig insikt, men verkets kolossala framfart orsakades av den bakomliggande världssynen. Den rationella materialismen hade från begynnelsen praktisk handling såsom sitt högsta ideal. Sett ur denna synpunkt är det enda som har egentligt värde det som låter sig mätas, vägas och omsättas till pengar. Därför fanns inget som på allvar var heligt för de europeiska erövrarna. När de första conquistadorerna seglade från Spanien med kurs mot Sydamerikas El Dorado var målet att stjäla så mycket guld och andra dyrbarheter som möjligt, men framför sig bar de religionen som en moralisk oantastbar sköld. Koloniseringen rättfärdigades med nödvändigheten av att omvända de infödda hedningarna, först till kristendomen och senare till upplysningens civilisation.Skönhetens Befrielse av Morten Skriver, s. 301

Grant DeVolson Wood - American Gothic


Den betydande minskningen av befolkningsmängden som är helt nödvändig för att skapa en ekologisk balans mellan människan och naturen, kommer dessutom att medföra att det i många generationer fram i tiden kommer att vara överskott på gamla individer i den samlade populationen. Denna dramatiska förskjutning i åldersfördelningen, från ett stort flertal av unga framstormande, ivriga men oerfarna individer till ett flertal människor som fysiologiskt och mentalt är i färd med att sakta ner farten, kommer i sig själv att bidra till att ändra civilisationens kurs. – Skönhetens Befrielse av Morten Skriver, s. 301

Wednesday, July 4, 2012

Övergången till ett ekologiskt samhälle

Vi kan inte veta hur övergången till ett ekologiskt samhälle kommer att förlöpa och alls inte hur ett sådant kommer att se ut, men det finns kanske ändå vissa förhållanden som är möjliga att förutse. Till exempel kommer ett ekologiskt samhälle sannolikt att kräva att vi skall lära oss slappna av och ge oss gott om tid. Vi behöver först finna lugnet i oss själva om vi skall få ner pulsen i samhällskroppen, så att den passar exakt med den energi vi på lång sikt har tillgång till. Ett annat förhållande som verkar sannolikt är att de stora städerna och deras ändlösa förstäder så som vi känner dem idag, skall reduceras kraftigt i omfång. Ekologin kräver att invånarna i ett givet samhälle måste kunna täcka största delen av sitt materiella behov inom ett överskådligt närområde. Långsamt, bit för bit, skall den teknologiska civilisationen därför skiljas ut så att det kan byggas upp en ny struktur baserad på regionala kulturer med hög grad av självförsörjning. Avstånden mellan dem som producerar och dem som konsumerar skall vara så kort som möjligt. Det blir en värld av provinser, präglade av mindre städer med marknader, specialiserad produktion, utbildning och kulturella institutioner, omgivna av jordbruk, handelsträdgårdar, skogar, fiskelägen och fiskeodlingar. Mellan de enskilda provinserna kommer det att växa större och större områden av sammanhängande vild natur, som en gemensam ekologisk reservoar. Varje region kommer att framälska sin egen kulturella identitet och kanske i viss utsträckning stänga om sig själv, men en ekologisk civilisation kommer samtidigt att kräva en mycket hög grad av global kommunikation och koordination. Skönhetens Befrielse av Morten Skriver, s. 299-300
Maleri av John William Edy

Att ha eller att vera

Tröskeln till det ekologiska samhället finns i våra huvuden. Det är en estetisk och intuitiv angelägenhet i lika hög grad som en rationell. Å ena sidan finns där begäret efter att ha. Å andra sidan en längtan efter att vara. Å ena sidan tingen. Å andra sidan tillstånden. Det är detta val ekologin ställer oss inför. Vi kan endast träda in i det ekologiska samhället om vi förstår att vrida oss loss ur den materiella rationalismen och den stora konsumtionsmaskinen som håller oss fast. Skapandet av ett ekologiskt samhälle kommer att kräva allt vårt vetande och snille, allt vårt mod, energi och viljestyrka, men det kommer också att vara den största och mest ärofulla, kulturella och teknologiska prestationen i människans historia.Skönhetens Befrielse av Morten Skriver, s. 298
Maleri av John William Edy
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...