Privatiseringen av landskapet

Jorden är förutsättningen för våra liv. Den är ett gemensamt villkor för allt levande och en oåtskiljelig del av detta att vara vid liv. Jorden har fostrat människan. Den är vårt arv och vårt ansvar. Dess rikedomar tillhör av uppenbara orsaker alla. Ingen kan med någon logisk rätt peka på ett område på jorden och säga att det är mitt och ingen annans, men inte desto mindre lever vi med en ordning där det mesta av jorden är underlagd privat egendomsrätt. Så har det inte alltid varit. Det är bara några få årtusenden sedan som beväpnade feodalherrar med våld började stjäla jorden från allmänheten. Även under lång tid därefter förblev stora landområden i Europa kollektiv egendom som alla i en by hade brukningsrätt av. Privatiseringen av landskapet såsom vi känner det idag är resultatet av den så kallade enclosure-rörelsen, vilken bredde ut sig från England över kontinenten under tiden från 15- till 1700-talet. Här delade den landbesuttna klassen upp de tidigare allmänna arealerna mellan sig och gjorde jorden till ett ekonomiskt objekt som kunde köpas och säljas som vilken vara som helst. Äganderätten till jorden medförde att en liten grupp människor blev omåttligt mer välbärgade och maktfulla än alla andra. Det var bland annat denna ojämlikhet som de republikanska revolutionerna i Frankrike och USA var tänkta att göra upp med. Idealet för dessa uppror var att alla fötts likvärdiga och därför hade krav på likvärdiga möjligheter. När de nya författningarna dock skulle skrivas kom de ändå att säkra egendomarna åt jordägarna, för det var ju trots allt jordägarna själva som höll i pennan. En av den amerikanska författningens huvudförfattare, Madison, sa direkt att avsikten var ”att säkra den välbärgade minoriteten mot flertalet.” På detta vis kom de moderna demokratierna att grundas på en lag som var fundamentalt och genomgripande odemokratisk. – Skönhetens Befrielse av Morten Skriver, s. 173

På tur i Totenåsens allmenninger.