Den økologiske estetikken (Bokmelding av Morten Skrivers ”Skønhedens befrielse”)

Utsyn frå Ekeberg år 1800, ei tid då menneska framleis var underlagt naturkreftene. Måleri av John William Edy (1760 - 1820)

Eg er nett ferdig med boka Venleiken si frigjering (mi oversetjing) av Morten Skriver, eller på dansk Skønhedens befrielse, som òg finst i svensk språkdrakt med tittelen Skönhetens Befrielse. Diverre er ikkje boka omsett til norsk. Det storarta omgrepet "den økologiske estetikken" er henta frå boka, og er fundamentet for denne frigjeringa. Eg kan ikkje tenkja meg noko viktigare å sysla med enn å freista å skjøna den økologiske estetikken, og framom alt å setja denne ut i livet som reelle føredøme.

Fyrst og fremst er dette ei mykje ven bok om venleik, ikkje om den overflatiske venleiken som berre er ein garnityr over det entropiske samfunnet sitt forfall, men ein venleik som gjeng til botna av alt. Det er altså ikkje eit lite prosjekt Skriver har kasta seg uti.

Har han lukkas? Ja, so absolutt! Han gjev ikkje dei sama detaljerte svara som Christopher Alexander i The Nature of Order eller Terje Bongard i Det biologiske mennesket, men som inspirasjonskjelde er denne boka unik. Morten Skriver set ord på so mykje eg sjølv og mange andre gjeng og kjenner på at er gale i verda i dag, og han gjev glimrande historiske analysar av kvifor det har gjenge so gale.

Dei historiske eksempla frå tidlegare kulturar er mange og treffande, der særleg kulturen på Bali vert framheva som eit føredøme for den økologiske estetikken, der det vakre, det sanne og det gode vart foreina i eit høgare heile. Vi har høyrt so mykje om Påskeøya og korleis folka der vanskjøtta dei avgrensa ressursane sine, og korleis denne øya stend som eit trist døme på verda i dag, isolert i verdsrommet lik Påskeøya i Stillehavet. Bali er rett nok ikkje like isolert og har eit jordsmonn fullt av lettutvaska vulkanske mineral, men var i likskap med Påskeøya eit avgrensa øysamfunn med små ressursar, mellom dei hovudvasskjelda, ein sjø i vulkanen Bartur.

Ett anmärkningsvärt exempel på en sådan kulturell helhet är det jordbrukssamhälle som till helt nyligen existerade någorlunda intakt på den indonesiska ön Bali. De balinesiska bönderna har genom 1000 år odlat ris och grönsaker på minutiöst terrasserade marker, likt de man kan se i bergrika trakterna överallt i Sydasien. Fälten på Bali ligger som ett tätt organiskt mönster längs efter de fruktbara bergssluttningarna mot söder från de vulkaniska bergen på öns mitt helt ut till Indiska oceanen. Vattnet på ön är en starkt begränsad resurs. Det mesta av det kommer från en sjö i vulkanen Baturs krater och blir därifrån fördelat till många tusen fält genom en otroligt komplext system av kanaler och slussar. Bevattningssystemets reglering och underhåll är det centrala organiserande elementet i det balinesiska samhället. Varje bondby är organiserad omkring ett bevattningskollektiv, kallat en subak. Dessa är i sin tur förbundna och koordinerade genom ett system av tempel från vulkanens topp och ut till kusten. Om en subak önskar göra några ändringar i systemet av bevattningskanaler vänder de sig till Jero Gde, översteprästen vd Ulun Danu Batur, vulkansjöns huvudtempel. Jero Gde avgör så saken efter att ha undersökt förhållandena hela vägen ned genom bevattningssystemet och avvägt alla inblandade parters olika intressen. Prästerna i vattentemplen hjälper dessutom den enskilda subaken med att planera deras odlingsprogram, spara vatten, bevara jordens fruktbarhet och förhindra spridningen av skadedjur och växtsjukdomar. Det är på så sätt omöjligt att skilja den praktiska jordbruksdriften och religionen åt i den balinesiska kulturen.

Odlingen av jorden på Bali är en integrerad del av en religiös och rituell praxis som kallades Agama Tirtha, ett begrepp som kanske kan översättas med Det heliga vattnets religion. Balineserna är ett slags hinduer och alla delar av deras kultur utgör en intuitiv helhet i pakt med öns ekologi. De många gudarna och gudinnorna som ständigt är centrum för små och stora offerfester, representerar samtidigt naturens krafter. Templens arkitektur och bevattningssystemens tekniska utformning är – liksom dansen i templet och arbetet på fälten – två sidor av samma sak.

Den balinesiska kulturens estetiska aspekter finns beskrivna på flera ställen i denna bok. I slutet av 1980-talet stod det klart, att det balinesiska samhällets materiella bas var minst lika högt utvecklad som dess förfinade kultur. Vid den tidpunkten offentliggjorde forskare från University of Southern California resultatet av en omfattande undersökning av de balinesiska jordbruksmetoderna. Undersökningens bakgrund var en önskan om att jämföra effektiviteten hos det traditionella sättet att bedriva jordbruk på med en serie moderna teknologiska lösningar, vilka sedan en tid introducerats på ön av den Asiatiska Utvecklingsbanken. Undersökningen involverade bland annat en avancerad datasimulator av öns traditionella bevattningssystem som gjorde det möjligt att studera förloppet av många olika ekologiska scenarier. Resultatet av det amerikanska forskningsprojektet var uppseendeväckande. De visade för det första att den rituella metoden för regleringen av bevattningssystemet var absolut optimerad i förhållande till öns resurser och därnäst att balinesernas tusen år gamla jordbruksmetoder som helhet var bland de mest stabila, effektiva och ekologiskt hållbara som någonsin funnits på jorden.

Idag är kulturen och ekonomin på Bali absorberad av den globala turistindustrin och det finns bara rester kvar av den ursprungliga samhällsformen, men den balinesiska kulturen så som den en gång var, är en obeskrivligt inspirerande bild som visar människans möjligheter på vår planet. Vi kan inte kopiera denna eller någon annan förhistorisk kultur för världen är i konstant rörelse, men de egenskaper som karaktäriserade denna kultur är något vi kan sträva efter när vi skall utforma framtidens ekologiska samhälle. Lärdomen från Bali är att människans verkliga rikedom finns i det kompromisslösa sökandet efter skönhet, sanning och visdom. – Skönhetens Befrielse av Morten Skriver, s. 302-304

Entropi er eit sentralt omgrep i boka, denne destruktive krafta som utjamnar alle forskjellar, der alt til slutt vert lik ein grå masse. Det er dette som skjer med verda nett no, ho vert forma av vårt materielle verdsbilete, der den globale konsumentkulturen breiar om seg. Den entropiske krafta er den dominerande i universet, fotosyntesen som ei mot-entropisk kraft er noko unikt, like unikt og sjeldan som jorda. Kvifor vi har vent oss mot denne oppbyggande krafta er ei gåte. Skriver trur at den mørke entropiske destruktiviteten låg latent hjå dei monoteistiske religionane. Christopher Alexander meiner tvert imot at vår forståing av Gud er for avgrensa. Terje Bongard meiner svaret på gåta ligg i mennesket sitt uavgrensa sinnelag, som gjekk greitt nok i ei avgrensa verd, men som ikkje let seg stogga når mennesket får nærast uavgrensa tilgjenge til energi og teknologi.

I dag stend menneskeslekta med eit reelt val mellom Bali og Påskeøya, øydelegging eller ein overflod av liv. Sjølv meiner eg at vegen framåt er å redusera energibruken til eit absolutt minimum, og at dette vert kompensert for ved å maksimere teknologibruken. Men vi må her skilja mellom dødens og livets teknologi. Ingen har vist oss vegen til livet sine teknologiar lik Christopher Alexander, kan vi foreine desse med dei gode kreftene til ”handikapprinsippet”, omtala i boka til Terje Bongard, trur eg vi vonom kan få fast grunn under føtene att.

Som bakgrunn for kvifor det moderne samfunnet treng å gjera ei heilomvending er boka til Morten Skriver den beste eg har lese, ho er til umåteleg inspirasjon. Eg vil oppmoda alle til å spreia denne boka i det vide og det breie, gjerne i e-bok formatet, for so lenge det er liv er det von. Venleiken si frigjering er den siste og mest avgjerande frigjeringa i verdshistoria, for slår ho feil gjeng vi alle ut or historia. For kva skal verda med oss viss vi er blotta for venleik?

Publisert hjå Kulturverk.com den 14. juli 2012.