Skip to main content

Inomprofessionella värderingar står i vägen för ett demokratiskt stadsbyggande

Fra artikkelen "Vad människor vill ha"

Att nybyggnationen av traditionell arkitektur idag är i det närmaste obefintlig i Sverige beror delvis på att många inomprofessionella spontant uppfattar det som bakåtsträvande. Traditionell arkitektur betyder dock enbart den arkitektur som fanns innan modernismen, alltså den arkitektur som utvecklats under tusentals år av kunskap och erfarenheter, och som fortfarande går att utveckla vidare.

En av modernismens grundstenar var att förkasta denna kunskap och skapa något helt annat. Man skapade en modernistisk diskurs som präglas av ett uttalat förbud mot användandet av historiska referenser. Idag vet vi att detta experiment till stora delar är ett misslyckande och modernismen inte kunnat nå i närheten av samma popularitet som traditionell arkitektur. De röster som som i 60-70 år talat om att människan kommer lära sig tycka om modernismen efter 40-50 år hade, och har, bevisligen fel.

Arkitekturupproret menar att det är dags att ta tillvara på all den kunskap som modernismen har förkastat och se till att arkitekturen återigen utvecklas utifrån kunskap, kvalitet och hållbarhet. Nymodernism bör byggas i den grad den efterfrågas och inte vara så dominant som den är idag.

Staden tillhör alla och alla har rätt att göra sina röster hörda när det gäller hur den ska utformas. De som bygger våra städer bör bli bättre på att lyssna på vad människor faktiskt vill ha och bygga därefter. Som författarna påpekar är det enbart då vi kan bygga de samhällen som folket uppskattar: vackra, harmoniska och bestående.

Det er dette folk flest vil ha! Ikke det teknokratiske, sjelløse, sterile, byråkratiske, mekaniske helvetet vi skimter i bakgrunnen.

-Flickr.

Relatert


Comments

Popular posts from this blog

Paddehoa og plassen min

Kjære plassen min, kvalt du vart, lik ei paddehoe alle paddehannane kasta seg over i dammen om våren.
Dei ville alle bu ved dine grøne enger, då dei tykte det her var so vent og fredeleg. Men dei vørde deg ikkje, og no er du kvalt til daude.
Herr Fossemøllens augnestein stend utan låven sin, her gjeng ikkje lenger dyr og beitar i dine grøne enger. Berre grasklipparar beitar her no.
Dei elska deg til daude, og med deg i grava di tok du den rike
grendearven din.
No stend vi ribba attende.

Kapping av hulkillist

Hadde nesten ferdig et hjørne med hulkillister i dag, men så fikk jeg somlet meg til å kappe 2 mm for mye. Da var dagen over og rett hjem og helga ødelagt! Men får tro jeg får en ny dag i mårå? Har funnet litt på nett, så går på med fornyet optimisme over helga. Får trøste meg med at skal man bli god i noe må man minst holde på 10.000 timer.




En god artikkel:
5 snarveier når du skal legge lister
En kommentar: Kort sagt må man tenke motsatt når man lister med hulkil. Se for deg at du legger lista feil vei (den som peker mot/tar i taket) legger du jevnt med underlaget på sagen. Den delen som skal på veggen legger du på anlegget/landet på sagen.  Skjær den første vinkelen du trenger. Så maler du deg ut ifra den, setter merke på den delen som ligger på anlegget/landet på sagen, vrir saga til den vinkelen du skal ha... skjærer forsiktig litt og litt av til du treffer streken...

Så bare til å montere :)

Lite tips er å kappe hulkil lister 1-2 mm for kort, slik at du har litt plass å bevege lis…

Minus låven

Det er de som hevder at etterkrigstida har vært fremskrittets tid. Knut Hamsun ville vært sterkt uenig i et slikt syn. Fordi som han formulerte det: "Fremskritt, det er menneskets trivsel." En forutsetning for trivsel er den menneskelige skala, som aller best kan illustreres med totenarden til tippoldefaren min. Pumpehuset ved Grythengen er helt ute av den menneskelig skala, hvor man pumper vann fra Mjøsas dyp opp til toppen av grenda som var himmelporten til Totenåsen. Brønnen som lå her før var i den menneskelige skala, en teknologi så liten at man kunne holde den i hånda. På samme vis som sæterstien mellom Holmstadsveen og Hongsætra var i den menneskelige skala, nå er den i maskinskala, eller nærmere bestemt tråkkemaskinskala.
Tvert imot kan vi slå fast at fremskrittet har forduftet, da trivselen ble borte med at stoltheten forsvant. Fordi uten den menneskelige skala finnes ingen stolthet, da det kun er maskinen som kan spille denne skalaen. Ikke kulturbæreren eller hist…