Skip to main content

Ställen där det är lugnt

En stad av ler- eller trähus består av idel kommunicerande och inbjudande ytor, fulla av taktila nyanser, färgspel och liv. Deras doft skiftar med luftens fuktighet och de tillför ljuden mellan husen en varm och vänlig klang. En stad av glas och stål består däremot av ytor som är avvisande och livlösa. De har ingen lukt, varken god eller dålig och deras akustik är hård och larmande. Om vi vill förstå den värld vi skapat måste vi anstränga oss för att registrera hur den känns. Vi måste till exempel lära oss att lyssna på det intensiva oljudet i städerna från motorfordon, ventilationsanläggningar, maskinverktyg och högtalare. Hälften av världens befolkning lever idag i stadsområden och på många håll är oväsendets nivå direkt sjukdomsframkallande. Om människor kan föredrar de att bo på ställen där det är lugnt, liksom de föredrar natursköna omgivningar. Det framgår av priserna på bostadsmarknaden. Det är viktigt att vi lyssnar på oväsendet, för det vi hör är ljuden från vår civilisations desorienterade rastlöshet. Det hjälper inte att fly eller att sätta ljuddämpande glas i fönstren. Bara genom att ändra de förhållanden som producerar larmet kan vi finna det lugn som de flesta innerst inne längtar efter. När så många betalar dyrt för madrasser och sängkläder av de finaste naturmaterial är det för att det känns riktigt. Just i sömnen, där vi slipper civilisationen och överlämnar oss till nattens svarta kosmos, vill vi gärna vara nära något som våra kroppar omedelbart förstår. Naturmaterialen känns som en del av livet självt. Det är som om deras biologiska struktur talar direkt till och in i vår egen biologi. På det viset kan vi genom den uppmärksamma sinnesupplevelsen tillägna oss en vetskap, som når långt ut över språkets räckvidd.  Skönhetens Befrielse av Morten Skriver, s. 167

Stille etter Olterudelva.

-Flickr.

Relatert


Comments

Popular posts from this blog

Paddehoa og plassen min

Kjære plassen min, kvalt du vart, lik ei paddehoe alle paddehannane kasta seg over i dammen om våren.
Dei ville alle bu ved dine grøne enger, då dei tykte det her var so vent og fredeleg. Men dei vørde deg ikkje, og no er du kvalt til daude.
Herr Fossemøllens augnestein stend utan låven sin, her gjeng ikkje lenger dyr og beitar i dine grøne enger. Berre grasklipparar beitar her no.
Dei elska deg til daude, og med deg i grava di tok du den rike
grendearven din.
No stend vi ribba attende.

Kapping av hulkillist

Hadde nesten ferdig et hjørne med hulkillister i dag, men så fikk jeg somlet meg til å kappe 2 mm for mye. Da var dagen over og rett hjem og helga ødelagt! Men får tro jeg får en ny dag i mårå? Har funnet litt på nett, så går på med fornyet optimisme over helga. Får trøste meg med at skal man bli god i noe må man minst holde på 10.000 timer.




En god artikkel:
5 snarveier når du skal legge lister
En kommentar: Kort sagt må man tenke motsatt når man lister med hulkil. Se for deg at du legger lista feil vei (den som peker mot/tar i taket) legger du jevnt med underlaget på sagen. Den delen som skal på veggen legger du på anlegget/landet på sagen.  Skjær den første vinkelen du trenger. Så maler du deg ut ifra den, setter merke på den delen som ligger på anlegget/landet på sagen, vrir saga til den vinkelen du skal ha... skjærer forsiktig litt og litt av til du treffer streken...

Så bare til å montere :)

Lite tips er å kappe hulkil lister 1-2 mm for kort, slik at du har litt plass å bevege lis…

Minus låven

Det er de som hevder at etterkrigstida har vært fremskrittets tid. Knut Hamsun ville vært sterkt uenig i et slikt syn. Fordi som han formulerte det: "Fremskritt, det er menneskets trivsel." En forutsetning for trivsel er den menneskelige skala, som aller best kan illustreres med totenarden til tippoldefaren min. Pumpehuset ved Grythengen er helt ute av den menneskelig skala, hvor man pumper vann fra Mjøsas dyp opp til toppen av grenda som var himmelporten til Totenåsen. Brønnen som lå her før var i den menneskelige skala, en teknologi så liten at man kunne holde den i hånda. På samme vis som sæterstien mellom Holmstadsveen og Hongsætra var i den menneskelige skala, nå er den i maskinskala, eller nærmere bestemt tråkkemaskinskala.
Tvert imot kan vi slå fast at fremskrittet har forduftet, da trivselen ble borte med at stoltheten forsvant. Fordi uten den menneskelige skala finnes ingen stolthet, da det kun er maskinen som kan spille denne skalaen. Ikke kulturbæreren eller hist…