Skip to main content

Ingen civilisation har varit så konsekvent våldsam, som den som växte fram ur renässansen i Europa

Ingen civilisation har varit så konsekvent våldsam, som den som växte fram ur renässansen i Europa. Ingen har varit så ihärdig i sin hänsynslösa destruktivitet. Världen har visserligen känt till många former av krigisk despoti genom historien. De romerska kejsarna och mongolerna skapade sina imperier med formidabla våldsmaskiner och både kristendomen och islam bredde ut sig med svärdet i hand. Även om dessa maktstrukturer inte drog sig för grymheter av den mest förfärliga karaktär, var de dock begränsade av sin egen form och kulturella utseende. Den europeiska civilisationen efter renässansen kände däremot inga gränser. Den var utan fast eller avslutande form, den muterade på vägen och förökade därvid ständigt sin kraft och självsäkerhet. Européerna skapade sitt globala herradöme genom teknologisk makt och vetenskaplig insikt, men verkets kolossala framfart orsakades av den bakomliggande världssynen. Den rationella materialismen hade från begynnelsen praktisk handling såsom sitt högsta ideal. Sett ur denna synpunkt är det enda som har egentligt värde det som låter sig mätas, vägas och omsättas till pengar. Därför fanns inget som på allvar var heligt för de europeiska erövrarna. När de första conquistadorerna seglade från Spanien med kurs mot Sydamerikas El Dorado var målet att stjäla så mycket guld och andra dyrbarheter som möjligt, men framför sig bar de religionen som en moralisk oantastbar sköld. Koloniseringen rättfärdigades med nödvändigheten av att omvända de infödda hedningarna, först till kristendomen och senare till upplysningens civilisation.Skönhetens Befrielse av Morten Skriver, s. 301

Fra den subeksurbane ødeleggelsen av grenda til Totenåsens apostel, hvor den lutherske reformasjonen nådde sin fullbyrdelse og allmenningene slo ut i sin vakreste blomstring.

-Flickr.

Comments

Popular posts from this blog

Sommerhilsen fra Terje Bongard

Noen tanker:

Nesten halvparten under 30 år kommer ikke til å stemme i høst. Individet i storsamfunnet er fremmedgjort: Følelsen av å ha innflytelse er liten, avstanden opp kjennes utenfor følelsesregisteret. Avisene i dag fokuserer på at om man ikke stemmer, så har man ingen innflytelse. Spørsmålet er bare om forskjellen ville bli så stor om vi smurte 50 % mer stemmer ut over dagens partilandskap. Blir framtiden mer bærekraftig av det? Blir følelsen av innflytelse større?


Det påligger folk med kunnskaper et svært ansvar nå. Framtidas livsnødvendigheter, omsetningen i de store systemene som gjenskaper og omsetter luft, vann, jord, klima og næring, selve livsveven er i ferd med å knekkes. Ikke bare mat og klær, også helse og livskvalitet, trygghet, konflikter mellom individer, regioner og land ligger i potten. Biomangfold er en sikkerhet vi trenger for å holde sykdommer i sjakk, matproduksjon oppe og livskvalitet levende. Du ser tegna rundt deg hele tiden. Det er en håndfull arter som …

Village Towns

Vandana Shiva from Sustainable Cities™ on Vimeo.

Vandana Shiva, an internationally recognized Indian activist and philosopher, explains that planning for the human being rather than the automobile can liberate space and create community within a city. In her opinion, a sustainable city should operate as a self-reliant and self-sufficient cluster of villages.

Naturmaterialen åldras på ett sätt så att de får en ny och kanske till och med ökad skönhet

Syntetiska material kan till exempel omedelbart verka snygga och praktiska. Teflon, goretex och de många nya nanoimpregneringsämnena är kända för deras otroliga förmåga att avvisa vatten, fett och smuts, men den avvisande kvaliteten verkar också gälla mer generellt för de syntetiska materialens estetiska verkan. Det finns ofta en endimensionalitet i materialen, som gör dem starkt monotona i större mängder. Syntetiska material åldras dessutom i allmänhet med mycket lite behag. Från det ögonblick de börjar mista sin industriella glans kommer de snabbt att likna avfall. Detta är helt motsatt hos naturmaterialen som ofta åldras på ett sätt så att de får en ny och kanske till och med ökad skönhet. Det är som om de rymmer en stor mängd upplagrad erfarenhet, som om detaljrikedomen först på allvar avslöjas i förfallsprocessen. Skönhetens Befrielse av Morten Skriver, s. 166