Skip to main content

Ingen civilisation har varit så konsekvent våldsam, som den som växte fram ur renässansen i Europa

Ingen civilisation har varit så konsekvent våldsam, som den som växte fram ur renässansen i Europa. Ingen har varit så ihärdig i sin hänsynslösa destruktivitet. Världen har visserligen känt till många former av krigisk despoti genom historien. De romerska kejsarna och mongolerna skapade sina imperier med formidabla våldsmaskiner och både kristendomen och islam bredde ut sig med svärdet i hand. Även om dessa maktstrukturer inte drog sig för grymheter av den mest förfärliga karaktär, var de dock begränsade av sin egen form och kulturella utseende. Den europeiska civilisationen efter renässansen kände däremot inga gränser. Den var utan fast eller avslutande form, den muterade på vägen och förökade därvid ständigt sin kraft och självsäkerhet. Européerna skapade sitt globala herradöme genom teknologisk makt och vetenskaplig insikt, men verkets kolossala framfart orsakades av den bakomliggande världssynen. Den rationella materialismen hade från begynnelsen praktisk handling såsom sitt högsta ideal. Sett ur denna synpunkt är det enda som har egentligt värde det som låter sig mätas, vägas och omsättas till pengar. Därför fanns inget som på allvar var heligt för de europeiska erövrarna. När de första conquistadorerna seglade från Spanien med kurs mot Sydamerikas El Dorado var målet att stjäla så mycket guld och andra dyrbarheter som möjligt, men framför sig bar de religionen som en moralisk oantastbar sköld. Koloniseringen rättfärdigades med nödvändigheten av att omvända de infödda hedningarna, först till kristendomen och senare till upplysningens civilisation.Skönhetens Befrielse av Morten Skriver, s. 301

Fra den subeksurbane ødeleggelsen av grenda til Totenåsens apostel, hvor den lutherske reformasjonen nådde sin fullbyrdelse og allmenningene slo ut i sin vakreste blomstring.

-Flickr.

Comments

Popular posts from this blog

Paddehoa og plassen min

Kjære plassen min, kvalt du vart, lik ei paddehoe alle paddehannane kasta seg over i dammen om våren.
Dei ville alle bu ved dine grøne enger, då dei tykte det her var so vent og fredeleg. Men dei vørde deg ikkje, og no er du kvalt til daude.
Herr Fossemøllens augnestein stend utan låven sin, her gjeng ikkje lenger dyr og beitar i dine grøne enger. Berre grasklipparar beitar her no.
Dei elska deg til daude, og med deg i grava di tok du den rike
grendearven din.
No stend vi ribba attende.

Venter metankatastrofen oss?

I dag inneholder atmosfæren 5 gigatonn metan. Et estimat anslår at rundt 50 gigatonn metan kan være i ferd med å frigis i Arktis, dvs. en tidobling. Flere tusen gigatonn ligger lagret i den arktiske permafrosten, i den Øst-Sibirske arktiske havhylla alene ligger det 500 - 5000 gigatonn metan.

Metan er ved frigjøring mer enn 150 ganger sterkere som klimagass enn CO2, etter 20 år 86 ganger sterkere i gjennomsnitt, og etter 100 år 23 ganger sterkere. Dette fordi den blir til H2O og CO2.

Mennesket er et produkt av ilden, dette ser nå ut til å bli vår bane. Imens er det søndagsåpne butikker som debatteres, selvsagt en uting og et pådriv for konsumerismen, men allikevel et bevis på menneskets korte tidshorisont.

"Geoengineering" kan ikke hjelpe oss, det er langt mer fornuftig å lagre karbon i jordsmonnet. Det er 5-6 ganger mer karbon i jorda enn i atmosfæren og vegetasjonen sammenlagt. Her kan biokull (terra preta) spille en viktig rolle.

Biokull kan bli i jorda i flere hundre tu…

Den djupe grenda

Underleg er det å vera i fedregrenda, og frykte at den djupe grenda bakom skal ta det siste andedraget. Då har vi berre att den grunne grenda, som er ein illusjon frå Amerika.
I den grunne grenda har plassmålaren vorte ein kulissemålar, for kulisseplassar, lik fototapet med sponplatar bakom.
I den djupe grenda syng ein songane åt fedrane sine. Ein vyrder og aktar dei gamle plassane, lik levande historiemåleri i landskapet. Måla med kraftfulle penslar, av autonomi, krinslaup og retrovasjon.
I den grunne grenda har dei gamle plassane vorte villaparkar. Ein dyrkar ikkje permakultur, men får alle behov dekte utanifrå, gjennom røyr, kablar, bilar og pumpehus.
I den djupe grenda rår stilla, og elden bakom, frå dei som gjekk føre, brenn sterk og klår. Viss denne elden sloknar, rår berre den grunne grenda, og då kjem kulden snikande.