Skip to main content

Autenticitet i konsten

Autenticitet är en vanlig beteckning på hög kvalitet hos ett konstverk. Ordet betyder äkthet eller trovärdighet, men i förbindelse med konst menas att verket verkar direkt i sitt uttryck, fritt från baktankar och spekulation på samma sätt som en människa kan verka äkta utan att vara medveten om det själv. Det autentiska i konsten består i verkets överensstämmelse med sitt eget väsen. Härvid får föremålet en auktoritet som vi annars endast känner från naturens egna frambringelser. Man kan därför kanske säga att människan genom konsten förvandlar sig själv till natur. Den konstnärliga handlingen förbinder oss med de bakomliggande och dolda formskapande krafterna. Det var dem som forntidens kinesiska tuschmålare försökte fånga i bilder av dimhöljda bergsformationer, vindpinade träd och buktande floder. Chi heter dessa krafter på kinesiska. Det idealiska konstverket skulle framstå som om det var skapt av naturen själv. Den kalligrafiska penseln registrerade likt en seismograf universums dynamiska rörelsemönster i ett kraftfullt poetiskt moment. Det var inte konstnären som uttryckte sig. Den gode konstnären var tvärtom i stånd att hålla sitt eget jag i bakgrunden och låta naturen tala genom sin konst.

Det utvidgade konstbegreppet och den ekologiska estetiken är nära förbundna fenomen. Vi kommer inte att kunna sammanstämma civilisationen med naturen med mindre än att den konstnärliga praxis blir utbredd som intuition, omsorg och inkännande på alla nivåer i samhället. Konstens estetiska konsekvens och fokus är det ideal vi skall sträva efter men hur kan ingen säga på förhand. Vi kan inte göra annat än känna oss fram med skönheten i den ekologiska mångfalden, variationen och nyansrikedomen såsom den viktigaste av alla ledtrådar. – Skönhetens Befrielse av Morten Skriver, s. 242

Autentisk kunst.

Comments

Popular posts from this blog

Paddehoa og plassen min

Kjære plassen min, kvalt du vart, lik ei paddehoe alle paddehannane kasta seg over i dammen om våren.
Dei ville alle bu ved dine grøne enger, då dei tykte det her var so vent og fredeleg. Men dei vørde deg ikkje, og no er du kvalt til daude.
Herr Fossemøllens augnestein stend utan låven sin, her gjeng ikkje lenger dyr og beitar i dine grøne enger. Berre grasklipparar beitar her no.
Dei elska deg til daude, og med deg i grava di tok du den rike
grendearven din.
No stend vi ribba attende.

Kapping av hulkillist

Hadde nesten ferdig et hjørne med hulkillister i dag, men så fikk jeg somlet meg til å kappe 2 mm for mye. Da var dagen over og rett hjem og helga ødelagt! Men får tro jeg får en ny dag i mårå? Har funnet litt på nett, så går på med fornyet optimisme over helga. Får trøste meg med at skal man bli god i noe må man minst holde på 10.000 timer.




En god artikkel:
5 snarveier når du skal legge lister
En kommentar: Kort sagt må man tenke motsatt når man lister med hulkil. Se for deg at du legger lista feil vei (den som peker mot/tar i taket) legger du jevnt med underlaget på sagen. Den delen som skal på veggen legger du på anlegget/landet på sagen.  Skjær den første vinkelen du trenger. Så maler du deg ut ifra den, setter merke på den delen som ligger på anlegget/landet på sagen, vrir saga til den vinkelen du skal ha... skjærer forsiktig litt og litt av til du treffer streken...

Så bare til å montere :)

Lite tips er å kappe hulkil lister 1-2 mm for kort, slik at du har litt plass å bevege lis…

Minus låven

Det er de som hevder at etterkrigstida har vært fremskrittets tid. Knut Hamsun ville vært sterkt uenig i et slikt syn. Fordi som han formulerte det: "Fremskritt, det er menneskets trivsel." En forutsetning for trivsel er den menneskelige skala, som aller best kan illustreres med totenarden til tippoldefaren min. Pumpehuset ved Grythengen er helt ute av den menneskelig skala, hvor man pumper vann fra Mjøsas dyp opp til toppen av grenda som var himmelporten til Totenåsen. Brønnen som lå her før var i den menneskelige skala, en teknologi så liten at man kunne holde den i hånda. På samme vis som sæterstien mellom Holmstadsveen og Hongsætra var i den menneskelige skala, nå er den i maskinskala, eller nærmere bestemt tråkkemaskinskala.
Tvert imot kan vi slå fast at fremskrittet har forduftet, da trivselen ble borte med at stoltheten forsvant. Fordi uten den menneskelige skala finnes ingen stolthet, da det kun er maskinen som kan spille denne skalaen. Ikke kulturbæreren eller hist…