Skip to main content

Avslutningen på konstens historia

När William Morris skapade sin rörelse för konst och hantverk under senare delen av 1800-talet kunde man ännu tro att det var möjligt att bevara konsten som integrerad del av den allmänna produktionen. Sedan har de sista dropparna konst pressats ut ur samhällets kropp. Stort sett allt vad vi ser omkring oss idag är uttryck för kortsiktiga ekonomiska dispositioner. De handlar om produktionsvolym, minimering av omkostnader och den lägsta estetiska gemensamhetsnämnaren. Konst är något som distribueras som dyrbara destillat och stängs inne i museer och privata samlingar under intensifierat skydd av alarm, reflexfritt glas och luftfuktare. Konst är inte ett fenomen som flyter fritt i samhället. De skulpturer som strös ut i det offentliga rummet är blott en form av kulturell kosmetik som skall dölja den generella estetiska utarmningen. Samtidigt främjar konstmarknadens krav om originalitet en fragmenterad språklig individualism som undergräver varje möjlighet att skapa ett gemensamt kulturellt rum. Den modernas konsten ville öppna människans sinnen, men istället slutade det med att konsten stängde sig hermetiskt om sin egen lilla värld.

Avslutningen på konstens historia personifierades av popkonstnären Andy Warhol som gjorde det till en poäng att han ingenting hade på hjärtat. Andy Warhol var den sista moderna konstnär vars namn var känt i den breda offentligheten. Hans verk summerar tidsandan på ett sätt som alla intuitivt kunde förstå. Det fanns inget avstånd mellan hans konst och världen omkring honom. Andy Warhol hyllade oförbehållet konsumtionen och varukulturen. Han drogs till kopior av massproduktion och hans verk producerades i huvudsak av assistenter under fabriksliknande förhållanden. Med Andy Warhol tonade konsten ut i intigheten och blev till en fullständigt transparent yta. Han älskade tingen som de var och hade egentligen inget att tillfoga, utöver att kanske framhäva deras konturer med ett färgstift. Skönhetens Befrielse av Morten Skriver, s. 235-236

Definitivt avslutningen på kunstens historie!

Barcode, Bjørvika, Oslo.

Comments

Popular posts from this blog

Sommerhilsen fra Terje Bongard

Noen tanker:

Nesten halvparten under 30 år kommer ikke til å stemme i høst. Individet i storsamfunnet er fremmedgjort: Følelsen av å ha innflytelse er liten, avstanden opp kjennes utenfor følelsesregisteret. Avisene i dag fokuserer på at om man ikke stemmer, så har man ingen innflytelse. Spørsmålet er bare om forskjellen ville bli så stor om vi smurte 50 % mer stemmer ut over dagens partilandskap. Blir framtiden mer bærekraftig av det? Blir følelsen av innflytelse større?


Det påligger folk med kunnskaper et svært ansvar nå. Framtidas livsnødvendigheter, omsetningen i de store systemene som gjenskaper og omsetter luft, vann, jord, klima og næring, selve livsveven er i ferd med å knekkes. Ikke bare mat og klær, også helse og livskvalitet, trygghet, konflikter mellom individer, regioner og land ligger i potten. Biomangfold er en sikkerhet vi trenger for å holde sykdommer i sjakk, matproduksjon oppe og livskvalitet levende. Du ser tegna rundt deg hele tiden. Det er en håndfull arter som …

Village Towns

Vandana Shiva from Sustainable Cities™ on Vimeo.

Vandana Shiva, an internationally recognized Indian activist and philosopher, explains that planning for the human being rather than the automobile can liberate space and create community within a city. In her opinion, a sustainable city should operate as a self-reliant and self-sufficient cluster of villages.

Naturmaterialen åldras på ett sätt så att de får en ny och kanske till och med ökad skönhet

Syntetiska material kan till exempel omedelbart verka snygga och praktiska. Teflon, goretex och de många nya nanoimpregneringsämnena är kända för deras otroliga förmåga att avvisa vatten, fett och smuts, men den avvisande kvaliteten verkar också gälla mer generellt för de syntetiska materialens estetiska verkan. Det finns ofta en endimensionalitet i materialen, som gör dem starkt monotona i större mängder. Syntetiska material åldras dessutom i allmänhet med mycket lite behag. Från det ögonblick de börjar mista sin industriella glans kommer de snabbt att likna avfall. Detta är helt motsatt hos naturmaterialen som ofta åldras på ett sätt så att de får en ny och kanske till och med ökad skönhet. Det är som om de rymmer en stor mängd upplagrad erfarenhet, som om detaljrikedomen först på allvar avslöjas i förfallsprocessen. Skönhetens Befrielse av Morten Skriver, s. 166