Skip to main content

Avslutningen på konstens historia

När William Morris skapade sin rörelse för konst och hantverk under senare delen av 1800-talet kunde man ännu tro att det var möjligt att bevara konsten som integrerad del av den allmänna produktionen. Sedan har de sista dropparna konst pressats ut ur samhällets kropp. Stort sett allt vad vi ser omkring oss idag är uttryck för kortsiktiga ekonomiska dispositioner. De handlar om produktionsvolym, minimering av omkostnader och den lägsta estetiska gemensamhetsnämnaren. Konst är något som distribueras som dyrbara destillat och stängs inne i museer och privata samlingar under intensifierat skydd av alarm, reflexfritt glas och luftfuktare. Konst är inte ett fenomen som flyter fritt i samhället. De skulpturer som strös ut i det offentliga rummet är blott en form av kulturell kosmetik som skall dölja den generella estetiska utarmningen. Samtidigt främjar konstmarknadens krav om originalitet en fragmenterad språklig individualism som undergräver varje möjlighet att skapa ett gemensamt kulturellt rum. Den modernas konsten ville öppna människans sinnen, men istället slutade det med att konsten stängde sig hermetiskt om sin egen lilla värld.

Avslutningen på konstens historia personifierades av popkonstnären Andy Warhol som gjorde det till en poäng att han ingenting hade på hjärtat. Andy Warhol var den sista moderna konstnär vars namn var känt i den breda offentligheten. Hans verk summerar tidsandan på ett sätt som alla intuitivt kunde förstå. Det fanns inget avstånd mellan hans konst och världen omkring honom. Andy Warhol hyllade oförbehållet konsumtionen och varukulturen. Han drogs till kopior av massproduktion och hans verk producerades i huvudsak av assistenter under fabriksliknande förhållanden. Med Andy Warhol tonade konsten ut i intigheten och blev till en fullständigt transparent yta. Han älskade tingen som de var och hade egentligen inget att tillfoga, utöver att kanske framhäva deras konturer med ett färgstift. Skönhetens Befrielse av Morten Skriver, s. 235-236

Definitivt avslutningen på kunstens historie!

Barcode, Bjørvika, Oslo.

Comments

Popular posts from this blog

Paddehoa og plassen min

Kjære plassen min, kvalt du vart, lik ei paddehoe alle paddehannane kasta seg over i dammen om våren.
Dei ville alle bu ved dine grøne enger, då dei tykte det her var so vent og fredeleg. Men dei vørde deg ikkje, og no er du kvalt til daude.
Herr Fossemøllens augnestein stend utan låven sin, her gjeng ikkje lenger dyr og beitar i dine grøne enger. Berre grasklipparar beitar her no.
Dei elska deg til daude, og med deg i grava di tok du den rike
grendearven din.
No stend vi ribba attende.

Kapping av hulkillist

Hadde nesten ferdig et hjørne med hulkillister i dag, men så fikk jeg somlet meg til å kappe 2 mm for mye. Da var dagen over og rett hjem og helga ødelagt! Men får tro jeg får en ny dag i mårå? Har funnet litt på nett, så går på med fornyet optimisme over helga. Får trøste meg med at skal man bli god i noe må man minst holde på 10.000 timer.




En god artikkel:
5 snarveier når du skal legge lister
En kommentar: Kort sagt må man tenke motsatt når man lister med hulkil. Se for deg at du legger lista feil vei (den som peker mot/tar i taket) legger du jevnt med underlaget på sagen. Den delen som skal på veggen legger du på anlegget/landet på sagen.  Skjær den første vinkelen du trenger. Så maler du deg ut ifra den, setter merke på den delen som ligger på anlegget/landet på sagen, vrir saga til den vinkelen du skal ha... skjærer forsiktig litt og litt av til du treffer streken...

Så bare til å montere :)

Lite tips er å kappe hulkil lister 1-2 mm for kort, slik at du har litt plass å bevege lis…

Minus låven

Det er de som hevder at etterkrigstida har vært fremskrittets tid. Knut Hamsun ville vært sterkt uenig i et slikt syn. Fordi som han formulerte det: "Fremskritt, det er menneskets trivsel." En forutsetning for trivsel er den menneskelige skala, som aller best kan illustreres med totenarden til tippoldefaren min. Pumpehuset ved Grythengen er helt ute av den menneskelig skala, hvor man pumper vann fra Mjøsas dyp opp til toppen av grenda som var himmelporten til Totenåsen. Brønnen som lå her før var i den menneskelige skala, en teknologi så liten at man kunne holde den i hånda. På samme vis som sæterstien mellom Holmstadsveen og Hongsætra var i den menneskelige skala, nå er den i maskinskala, eller nærmere bestemt tråkkemaskinskala.
Tvert imot kan vi slå fast at fremskrittet har forduftet, da trivselen ble borte med at stoltheten forsvant. Fordi uten den menneskelige skala finnes ingen stolthet, da det kun er maskinen som kan spille denne skalaen. Ikke kulturbæreren eller hist…