Skip to main content

Privatiseringen av landskapet

Jorden är förutsättningen för våra liv. Den är ett gemensamt villkor för allt levande och en oåtskiljelig del av detta att vara vid liv. Jorden har fostrat människan. Den är vårt arv och vårt ansvar. Dess rikedomar tillhör av uppenbara orsaker alla. Ingen kan med någon logisk rätt peka på ett område på jorden och säga att det är mitt och ingen annans, men inte desto mindre lever vi med en ordning där det mesta av jorden är underlagd privat egendomsrätt. Så har det inte alltid varit. Det är bara några få årtusenden sedan som beväpnade feodalherrar med våld började stjäla jorden från allmänheten. Även under lång tid därefter förblev stora landområden i Europa kollektiv egendom som alla i en by hade brukningsrätt av. Privatiseringen av landskapet såsom vi känner det idag är resultatet av den så kallade enclosure-rörelsen, vilken bredde ut sig från England över kontinenten under tiden från 15- till 1700-talet. Här delade den landbesuttna klassen upp de tidigare allmänna arealerna mellan sig och gjorde jorden till ett ekonomiskt objekt som kunde köpas och säljas som vilken vara som helst. Äganderätten till jorden medförde att en liten grupp människor blev omåttligt mer välbärgade och maktfulla än alla andra. Det var bland annat denna ojämlikhet som de republikanska revolutionerna i Frankrike och USA var tänkta att göra upp med. Idealet för dessa uppror var att alla fötts likvärdiga och därför hade krav på likvärdiga möjligheter. När de nya författningarna dock skulle skrivas kom de ändå att säkra egendomarna åt jordägarna, för det var ju trots allt jordägarna själva som höll i pennan. En av den amerikanska författningens huvudförfattare, Madison, sa direkt att avsikten var ”att säkra den välbärgade minoriteten mot flertalet.” På detta vis kom de moderna demokratierna att grundas på en lag som var fundamentalt och genomgripande odemokratisk. – Skönhetens Befrielse av Morten Skriver, s. 173

På tur i Totenåsens allmenninger.

Comments

Popular posts from this blog

Sommerhilsen fra Terje Bongard

Noen tanker:

Nesten halvparten under 30 år kommer ikke til å stemme i høst. Individet i storsamfunnet er fremmedgjort: Følelsen av å ha innflytelse er liten, avstanden opp kjennes utenfor følelsesregisteret. Avisene i dag fokuserer på at om man ikke stemmer, så har man ingen innflytelse. Spørsmålet er bare om forskjellen ville bli så stor om vi smurte 50 % mer stemmer ut over dagens partilandskap. Blir framtiden mer bærekraftig av det? Blir følelsen av innflytelse større?


Det påligger folk med kunnskaper et svært ansvar nå. Framtidas livsnødvendigheter, omsetningen i de store systemene som gjenskaper og omsetter luft, vann, jord, klima og næring, selve livsveven er i ferd med å knekkes. Ikke bare mat og klær, også helse og livskvalitet, trygghet, konflikter mellom individer, regioner og land ligger i potten. Biomangfold er en sikkerhet vi trenger for å holde sykdommer i sjakk, matproduksjon oppe og livskvalitet levende. Du ser tegna rundt deg hele tiden. Det er en håndfull arter som …

Village Towns

Vandana Shiva from Sustainable Cities™ on Vimeo.

Vandana Shiva, an internationally recognized Indian activist and philosopher, explains that planning for the human being rather than the automobile can liberate space and create community within a city. In her opinion, a sustainable city should operate as a self-reliant and self-sufficient cluster of villages.

Naturmaterialen åldras på ett sätt så att de får en ny och kanske till och med ökad skönhet

Syntetiska material kan till exempel omedelbart verka snygga och praktiska. Teflon, goretex och de många nya nanoimpregneringsämnena är kända för deras otroliga förmåga att avvisa vatten, fett och smuts, men den avvisande kvaliteten verkar också gälla mer generellt för de syntetiska materialens estetiska verkan. Det finns ofta en endimensionalitet i materialen, som gör dem starkt monotona i större mängder. Syntetiska material åldras dessutom i allmänhet med mycket lite behag. Från det ögonblick de börjar mista sin industriella glans kommer de snabbt att likna avfall. Detta är helt motsatt hos naturmaterialen som ofta åldras på ett sätt så att de får en ny och kanske till och med ökad skönhet. Det är som om de rymmer en stor mängd upplagrad erfarenhet, som om detaljrikedomen först på allvar avslöjas i förfallsprocessen. Skönhetens Befrielse av Morten Skriver, s. 166