Skip to main content

Privatiseringen av landskapet

Jorden är förutsättningen för våra liv. Den är ett gemensamt villkor för allt levande och en oåtskiljelig del av detta att vara vid liv. Jorden har fostrat människan. Den är vårt arv och vårt ansvar. Dess rikedomar tillhör av uppenbara orsaker alla. Ingen kan med någon logisk rätt peka på ett område på jorden och säga att det är mitt och ingen annans, men inte desto mindre lever vi med en ordning där det mesta av jorden är underlagd privat egendomsrätt. Så har det inte alltid varit. Det är bara några få årtusenden sedan som beväpnade feodalherrar med våld började stjäla jorden från allmänheten. Även under lång tid därefter förblev stora landområden i Europa kollektiv egendom som alla i en by hade brukningsrätt av. Privatiseringen av landskapet såsom vi känner det idag är resultatet av den så kallade enclosure-rörelsen, vilken bredde ut sig från England över kontinenten under tiden från 15- till 1700-talet. Här delade den landbesuttna klassen upp de tidigare allmänna arealerna mellan sig och gjorde jorden till ett ekonomiskt objekt som kunde köpas och säljas som vilken vara som helst. Äganderätten till jorden medförde att en liten grupp människor blev omåttligt mer välbärgade och maktfulla än alla andra. Det var bland annat denna ojämlikhet som de republikanska revolutionerna i Frankrike och USA var tänkta att göra upp med. Idealet för dessa uppror var att alla fötts likvärdiga och därför hade krav på likvärdiga möjligheter. När de nya författningarna dock skulle skrivas kom de ändå att säkra egendomarna åt jordägarna, för det var ju trots allt jordägarna själva som höll i pennan. En av den amerikanska författningens huvudförfattare, Madison, sa direkt att avsikten var ”att säkra den välbärgade minoriteten mot flertalet.” På detta vis kom de moderna demokratierna att grundas på en lag som var fundamentalt och genomgripande odemokratisk. – Skönhetens Befrielse av Morten Skriver, s. 173

På tur i Totenåsens allmenninger.

Comments

Popular posts from this blog

Paddehoa og plassen min

Kjære plassen min, kvalt du vart, lik ei paddehoe alle paddehannane kasta seg over i dammen om våren.
Dei ville alle bu ved dine grøne enger, då dei tykte det her var so vent og fredeleg. Men dei vørde deg ikkje, og no er du kvalt til daude.
Herr Fossemøllens augnestein stend utan låven sin, her gjeng ikkje lenger dyr og beitar i dine grøne enger. Berre grasklipparar beitar her no.
Dei elska deg til daude, og med deg i grava di tok du den rike
grendearven din.
No stend vi ribba attende.

Kapping av hulkillist

Hadde nesten ferdig et hjørne med hulkillister i dag, men så fikk jeg somlet meg til å kappe 2 mm for mye. Da var dagen over og rett hjem og helga ødelagt! Men får tro jeg får en ny dag i mårå? Har funnet litt på nett, så går på med fornyet optimisme over helga. Får trøste meg med at skal man bli god i noe må man minst holde på 10.000 timer.




En god artikkel:
5 snarveier når du skal legge lister
En kommentar: Kort sagt må man tenke motsatt når man lister med hulkil. Se for deg at du legger lista feil vei (den som peker mot/tar i taket) legger du jevnt med underlaget på sagen. Den delen som skal på veggen legger du på anlegget/landet på sagen.  Skjær den første vinkelen du trenger. Så maler du deg ut ifra den, setter merke på den delen som ligger på anlegget/landet på sagen, vrir saga til den vinkelen du skal ha... skjærer forsiktig litt og litt av til du treffer streken...

Så bare til å montere :)

Lite tips er å kappe hulkil lister 1-2 mm for kort, slik at du har litt plass å bevege lis…

Minus låven

Er det noe som gjør meg oppgitt og motløs, så er det ødeleggelsen av kulturmiljøet til Grythengen. For dette er totalt ødelagt, om et bombefly hadde kommet over her og sluppet et lass med bomber, ville det ikke hatt noe å si fra eller til for kulturmiljøet stedet mitt var en del av. Og det at man fortsetter med denne ødeleggelsen helt opp til denne tid, er ubegripelig. Det nye pumpehuset ved Grythengen og den nye skitrasemotorvegen etter seterstien til mine forfedre, er begge deler en vettløs ødeleggelse av kulturmiljøet til plassen min, det samme med tilintetgjørelsen av Skreia som urban landsby. For Skreia var selvsagt også en del av det utvidede kulturmiljøet til Grythengen. Det finnes ikke lenger noen som ser noen form for helhet eller som har forståelse for de lange linjer. Som kulturmenneske er det selvsagt umulig å forbli her.
Denne blindheten skyldes dessverre at vi har blitt et narsissistisk samfunn, og vi er på god veg til å bli et psykopatisk samfunn. Et samfunn som har ød…